Efter att jag formellt avslutat mitt uppdrag som ekumenisk följeslagare reste jag runt några veckor i Egypten. Israel och Palestinas jättelika granne i väster är ett land där 43,9 % av befolkningen lever på mindre än 2 US dollar om dagen och de sociala klyftorna är enorma.[1] Under min resa drog jag mig till minnes frågan flera människor ställt till mig under min tid i Israel och Palestina: ”Varför åker du inte till något annat land där människor lider mer och hjälper dem?”.
Efter att ha sett de utfattiga barnen i Kairos förstäder och de undermåliga levnadsförhållandena i beduinlägren på Sinaihalvön har jag upprepade gånger återvänt till frågeställningen: Vad är det som skiljer dessa människors lidande och umbäranden från situationen i Palestina? De skrattande och nyfikna barnen i Kairo och flyktinglägret Aida i Betlehem har likvärdigt usla levnadsförhållanden. De hemlösa egyptier som sover under Kairos öppna himmel har det materiellt lika illa ställt som de palestinier som vräks från sina hem i östra Jerusalem. Vad är det egentligen som skiljer deras situationer åt?
Den palestinska befolkningen är en av de mest välutbildade i Mellanöstern. Den palestinska sjukvården håller hög standard och de unga människor som jag träffat under mina 4 och ½ månad i Betlehem och Yanoun har alla fantastiska, hoppfulla drömmar om framtiden.[2] Under mina tre månader i Betlehem kunde jag se hur små affärsrörelser startade trots importförbud och enorma logistikproblem. I den lilla byn Yanoun finns heller inga naturliga hinder för en ökning av det materiella välståndet om det inte vore för bosättningarnas expansion på böndernas mark. För de israeler jag mött ser det likadant ut. Hoppet om en trygg och säker framtid för deras barn skulle kunna uppnås om det bara blev fred.
Trängseln och förnedringen vid Betlehem Checkpoint är ingen naturlig företeelse. Den är skapad och upprätthålls av politiker och militärer. Det är människor av kött och blod som beslutat att internationell humanitär rätt skall åsidosättas och människor skall vräkas från sina hem eller förlora sina mark till förmån för bosättningar. Jag har fortfarande svårt att förstå hur människor kunnat besluta att bygga den enorma betongmur som skär igenom Betlehem och splittrar familjer och trasar sönder ett samhälle. Det är fortfarande svårt för mig att förlika mig vid tanken på att människor planerat och utformat Betlehem Checkpoint. Hur kan ett land som gör anspråk på beteckningen rättsstat godkänna landkonfiskering till följd av bosättningar och vräkningar av människor som bott på sin mark i generationer?
Denna omständighet är på en och samma gång det mest tragiska och det mest hoppfulla inslaget i konflikten mellan israeler och palestinier. Det är inte ödet, en naturkatastrof eller någon djupt rotad fattigdom som står i vägen för framtidsdrömmarna i Mellanöstern. Förverkligandet av en rättvis fred vilar i händerna på politiska ledare. Den mardröm jag varit vittne till i 4 ½ månad kan förbytas till hopp och försoning först när den israeliska ockupationen av Palestina upphör.
