Visst har jag drömt om Jerusalem! Och nu är jag äntligen på plats! Efter två veckor är jag fortfarande överväldigad av att få finnas en tid mitt i mötet mellan öst och väst, mellan omvälvande historia och konfliktfylld nutid, mellan tre världsreligioner: judendom, kristendom och islam…
Drömmen om Jerusalem lever. I förrgår var vi på Jad Vashem, minnesmuséet över Förintelsen, den ofattbara katastrof som dödade 6 miljoner judar i Europa, en och en halv miljon barn. En katastrof som vi aldrig får glömma men måste lära oss av. Eller som Avner Gvaryahu från Breaking the Silence [1] sa samma kväll:
– Vi som har drabbats av förintelsen måste ta ansvar för två saker:
1) Vi får inte låta det hända oss igen, aldrig någonsin!
2) Vi får inte låta det hända någon annan, aldrig någonsin!
Drömmen om Jerusalem har varit stark för judar i diasporan — ”Nästa år i Jerusalem” — och det är svårt att överskatta vad den drömmen betytt för judisk återupprättelse efter förintelsen. Men drömmen delas av fler. Jerushalayim, Jerusalem, Al Quds har nu och under historien varit en dröm också för kristna och muslimer. Staden har varit plats för många konflikter men också för fredlig samlevnad mellan kristna, muslimer och judar.Idag håller drömmen på att krackelera – något har gått fruktansvärt snett. Människor som levt tillsammans i århundraden separeras från varandra och misstänksamhet, rädsla och hat griper omkring sig – och mycket frustration och uppgivenhet råder!
Med mitt team — fem personer från Holland, Frankrike, Nya Zeeland/Skottland, Polen och Sydafrika — är jag här i tre månader med en skyddande närvaro t.ex.vid militära vägspärrar och för skolbarn som drabbas av trakasserier och hot från bosättare, soldater eller polis när de går till och från skolan.Vi bevakar människors rätt att demonstrera mot Israels ockupation av Västbanken inklusive östra Jerusalem, och följer människor i det som händer i stadsdelar, byar och flyktingläger i östra Jerusalem och i byar i sömzonen och utanför muren.
Sömzonen är områden som kommit i kläm mellan muren och gröna linjen [2] genom att muren till stor del har byggts inne på palestinsk mark, skilt byar från deras jord, splittrat familjer och gjort livet mycket svårare för många.Internationella domstolen i Haag har i ett rådgivande utlåtande 2004 deklarerat att dragningen av muren på palestinsk mark strider mot internationell rätt [3] – men verkligheten består.
Mitt i allt möter vi så många fantastiska människor som kämpar för fred och rättvisa och för ett slut på ockupationen — människor som vägrar att ge upp! De finns på den israeliska sidan: kärngruppen av gamla kvinnor i Women in Black som varje fredag sedan 1988 står vid Paristorget i västra Jerusalem eller kvinnorna i Machsom Watch [4] som bevakar de militära vägspärrarna ur humanitär synpunkt. Och de finns bland palestinierna:i de kristna kyrkorna som nyss publicerat Kairos Palestina-dokumentet [5] i samhällen och byar som kämpar i demonstrationer och rättsprocesser mot övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter och internationell lag under ockupationen.
Dramatik i beduinbyn Khan al AhmarUnder de dagar vi varit här har en mycket kritisk situation inom vårt område stått i fokus. Vi har gjort två besök i Khan al Ahmar, en beduinby som ligger instängd mellan E1 —vägen från Jerusalem till Jeriko — och en israelisk bosättning, Ma´ale Adumim. Byn ligger i ett område med 20 beduinbyar som är hotade av tvångsförflyttning för att skapa mer utrymme för bosättningen. Vi möter här Abu Khamis och hans familj som kämpar för byns överlevnad och inte minst för skolan som är byns stolthet.
– Alla föräldrar vill att deras barn ska klara sig bättre än de själva, säger Abu Khamis. Vi skickade våra pojkar till skolan i Jeriko, men inte flickorna. Det var för långt — 22 km att gå i vardera riktningen, och inga skolbussar. Fyra skolbarn dödades i en trafikolycka. Till slut beslutade man bygga en egen skola för barnen i beduinbyarna trots byggförbud.
Skolan — ”The Tyre School” — byggdes upp 2009 av lera och kasserade bildäck — på 30 dagar med stöd av många frivilliga, judar, kristna och muslimer. Skolan byggdes under ständigt hot om rivning — nu har spänningen ökat igen. I januari 2012 stängdes byns utfart till motorvägen vilket blockerar tillträdet till vägen och hindrar elever och lärare som ska till den enda skolan i området. [6]Barnen från andra sidan motorvägen kryper under vägen i ett rör med 80 cm diameter för att komma till skolan. Hotet mot skolan är akut — i torsdags den 13 september skulle Israels högsta domstol ta ställning i en rättsprocess om rivning av skolan. Efter spänd väntan fick vi beskedet att domstolen skjutit upp beslutet på obestämd tid. Det kan bli två dagar eller flera år… Så ovissheten består — men alla vet att om det kommer ett rivningsbeslut så innebär det att tvångsförflyttningen av hela byn och de angränsande byarna snabbt kommer närmare — för att ge mer plats åt bosättarna på ockuperat land som Israel förvaltar, i direkt strid mot internationell humanitär rätt.[7]
I morgon åker vi dit igen. När det förra Jerusalemteamet var där förra lördagen och tog farväl uttryckte Abu Khamis byns stora tacksamhet ungefär så här:
– Det är många som kommer hit och besöker oss med stora planer och projekt och fotograferar och ställer i utsikt eller lovar hjälp — som aldrig blir något av. Ni har aldrig lovat något men ni har gett er själva och kommit till oss varje vecka!
Det är något av kärnan i följeslagarprogrammet: Vi har inget annat att komma med än oss själva, med ögon för att se och öron för att höra och med en vilja till gemenskap som ibland inte handlar om mer än att i någon mån dela människors maktlöshet.
