Nationalsången sprutar ut ur högtalarna på skolgården. Flaggor och vimplar vajar på varenda tillgänglig flaggstång. Barnen står på led medan de sista tonerna tonar ut innan klockan ringer för att meddela att skoldagen har startat. Mina kollegor och jag står en bit bort och tittar på. För mig är tanken att stå uppradad på skolgården medan ”Du gamla du fria” spelas varje morgon innan skolan startar lika främmande som att ett militärfordon står posterat utanför stängslet vid skolgården. Alltid redo att ingripa.
En central del av vårt uppdrag som följeslagare på Västbanken är att vara en internationell preventiv närvaro. Genom att visa solidaritet med utsatta grupper, att vi finns närvarande, att vi ser vad som pågår och därmed rapporterar händelser till högre instanser, är förhoppningen att kunna bidra till en minskning av våld och ett främjande av folkrätten. (1) Detta tar sig framförallt uttryck i att en prioritet för vårt team i Yanoun är att arbeta med skolor runtom Nablus.
En av de skolor som vi besöker under veckans skoldagar ligger i Burin. Burin är en by söder om Nablus, och består av cirka 3 000 invånare. Byns invånare är framförallt bönder och livnär sig på får och olivodlingar. Burin ligger i en dal mittemellan två bosättningar; Yitzhar och Bracha. Byn får utstå trakasserier från bosättningarna i form av färgbomber och tårgasattacker, upprivning av olivträd, samt att brinnande däck rullas ned mot byn. Detta sker medan militären ser på och nattetid går de in i byn och arresterar människor på måfå. (2)
”Från klockan åtta på kvällen till tidig morgon är männen i byn rädda för att bli bortförda.” Ghassan Najjar från Burin
Skolan i Burin ligger nära sluttningen som leder upp till Yitzhar bosättningen, och varje morgon då barnen och ungdomarna i byn går till skolan är militären närvarande på fältet bakom skolgården. Ibland går de ner till skolan och ställer sig vid ingången och förhindrar barn från att komma in till skolan, och vid andra tillfällen går militären in på skolgården. Detta skapar en ständig militär närvaro som utstrålar hot mot barnen.
Enligt FN:s Barnkonvention har varje barn rätt till social trygghet (3) och till lek, vila och fritid (4). Varje människa som är under 18 år ska betraktas som ett barn (5) och trots att Israel har ratificerat denna konvention blir vi, följeslagarna, nästan dagligen vittnen till hur den inte efterföljs. Eftersom Israel ockuperar Palestina har de ansvar för barnen i Palestina och ska därmed se till att skapa tillräckliga institutioner som ska ombesörja barnens hälsa och utbildning (6).
Vid skolan i Burin sker det nästan dagligen att militären är närvarande vid skolan. Det skapar irritation bland barnen och det urartar i många fall till att äldre ungdomar tar ut sin frustration på soldaterna genom stenkastning. Svaret från militären är att skjuta in tårgas i skolan. Dessa händelser leder till att skolan stängs för dagen och eleverna går miste om utbildning. Ur mitt perspektiv som står vid skiljelinjen och ser denna utveckling, gäller det i dessa fall att se den underliggande strukturen som skapar dessa sammandrabbningar. Stenkastningen blir ett sätt att protestera mot det förtryck och det hot som militären utgör varje dag som dessa barn går till skolan.
För att avsluta detta inlägg vill jag även berätta om vårt senaste besök i skolan i Burin och för att försöka förmedla de palestinska barnens törst efter utbildning. Efter att den palestinska nationalsången Biladi (Mitt land) avslutats gick mikrofonen vidare till en ung kvinna som går på skolan, vid namn Yasmen al-Najjar. Hon har precis varit och bestigit Kilimanjaro. Yasmen är 17 år gammal och har sedan flera år en protes som höger ben. Genom en organisation vid namn ”The Palestinian Child Relief Fund” (7) fick hon chans att åka till Tanzania under nio dagar tillsammans med andra barn från de omkringliggande arabländerna och bestiga Kilimanjaro. Yasmeen berättar hur stolt hon är över att ha klarat av denna resa och hur hon i framtiden vill åka till Tyskland för att studera till civilingenjör. Hon utrycker att det är hennes rätt att studera och att då hon inte kan nå bergen i Burin, fick det blir berget i Tanzania istället.
”I can’t reach the Burin Mountain, but I can reach the Tanzania mountain.” Yasmeen al- Najjar
Bild 1: Militär utanför skolan i Burin.
Bild 2: Yasmeen al- Najjar.
