Frihet för mig är att känna vinden blåsa i håret, att ta en lång skogspromenad eller att resa till Tel Aviv och möta min familj. För andra är det att kunna ta sig till universitetet eller arbetet utan att behöva passera en vägspärr morgon och kväll.

Frihet! Stranden i Tel Aviv.Frihet kan också vara att slippa stå instängd i gallerförsedda gångar och tålmodigt vänta på att släppas igenom. Att inte kunna bestämma själv över sin tid och sitt liv. Frihet har fått en helt annan innebörd för mig sedan jag slog följe med Amal. Men det palestinska ordet Sumud, som betyder att stå fast och inte ge upp, har också fått en djupare innebörd.

Solen värmer och vinden tar de surfande ungdomarna högt upp på vågorna. Strandpromenaden i Tel Aviv är vacker. Tillsammans med min man och dotter strosar jag runt och njuter av folklivet och den vackra vyn. En nypressad apelsinjuice smakar härligt innan vi beger oss in i de mysiga gränderna i Neve Tzedek. [1]

Vi pratar med en trevlig tjej i en butik. Hon bubblar av entusiasm och när jag frågar vad om är bäst med Israel svarar hon utan att tveka;

– Friheten! Man kan vara som man är och göra det man vill. Alla är så öppna här om man jämför med Ryssland som jag kommer ifrån. [2]

Mina tankar går till en lika ung och sprudlande ung kvinna som två timmar bort har en helt annan erfarenhet. Jag önskar att de kunde mötas.

Amal Aymam är på väg hem till Jerusalem från universitetet i Ramallah och jag ska träffa min familj som kommer på besök från Sverige. Vi hamnar bredvid varandra på bussen och tar sedan sällskap in i vägspärren Qalandiya, som utgörs av en stor terminal [3].

Amal är 18 år, moderiktigt klädd och pratar utmärkt engelska. Med självförtroende och skärpa berättar hon om sitt liv. Hon studerar till sjuksköterska och morgon och kväll passerar hon denna vägspärr.

Bakom oss står en ung man som också läser på universitetet och jag förstår av blickarna att han är lika betagen av Amal som jag. Vi står i den gallerförsedda gången på rad och väntar på att släppas igenom till nästa gallergrind som ska ta oss till scanningen. Jag känner mig instängd och inser att här har jag ingen möjlighet att ta mig ut åt något håll. Medan vi väntar berättar Tara om sina drömmar.

– Först vill jag lära mig hebreiska så jag kan få ett jobb på ett sjukhus i Jerusalem. Det är bra betalt och man har all modern utrustning där.

– Men mest av allt vill jag ha friheten att resa och röra mig fritt.

Kön är inte så lång idag på eftermiddagen men tar tid, för bara tre släpps in åt gången och ibland fastnar grinden och man hamnar som i ett skruvstäd. En äldre man tar god tid på sig och det hörs diskreta suckar från några i kön. Alla är trötta och vill hem. Amal måste ta av sig sina stövlar med metallspännen och jag blir påmind att ta av mig halsbandet. Precis som på flygplatsen, men nu handlar det om att komma hem ifrån jobb och studier.

När jag frågar hur de står ut med detta dag efter dag svarar en man i kostym och attachéväska.

– Vad har vi för val?

Scanningen är klar och den israeliska soldaten bakom glasfönstret granskar Amals id-kort och mitt pass. Jag fumlar med visumet och skäms när jag inser att personerna bakom får vänta ytterligare en stund på grund av mig. Soldaten önskar mig en trevlig dag och jag är igenom. Mannen efter mig släpps däremot inte in och går tillbaka med hängande huvud.

– Här går jag igenom varje dag. Varför inte idag? Säger han lågt till mig och rycker uppgivet på axlarna.

Plötsligt utbrister Amal.

– Ingen bryr sig om hur vi har det! Alla tror att vi är terrorister.

Det kommer så oväntat att jag inte vet vad jag ska svara på en stund.

Jag försäkrar henne om att det är många som bryr sig, men samtidigt måste jag erkänna för mig själv att vi är också många som inte har en aning om vad Amal går igenom varje dag.

Och jag lovar berätta!

Två kvinnor, en i Tel Aviv , den andra i Ramallah. Så lika men med sin alldeles unika erfarenhet av vad ordet frihet innebär.

Några strofer ur en psalm [4]som jag sjungit ofta får helt plötsligt en annan innebörd.

Vi vill den frihet där vi är oss själva, en frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot.
Och ändå är det murar oss i mellan och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag…

Min förhoppning och bön är att Amal en dag ska få känna frihetens vind, och hennes avskedsord ekar i mina öron när jag känner modlösheten komma.

– Jag kommer att stå kvar. En dag ska den här muren falla och jag bli fri.

– Tack för att du ser!

Vägspärren i Betlehem 300, en tidig morgon.

Bilder

1. Frihet! Stranden i Tel Aviv. Foto: Anneli Nilsson

2. Vägspärren i Betlehem 300, en tidig morgon. Foto: Anneli Nilsson

1. Neve Tzedek är Tel Avivs äldsta stadsdel med byggnader från kolonialtiden. Idag är det en turistattraktion med sina trendiga boutiqer och caféer. Om Neve Tzedek i Lonely Planet. 2. Den unga kvinnan i butiken är en av många judar som immigrerat till Israel från Ryssland. 3. Qalandiya är en väggspärr som skiljer Jerusalem från Ramallah och därmed Västbanken. Som palestinier behöver du ett grönt id-kort som man söker hos den palestinska myndigheten och ett magnetkort som utfärdas av israeliska myndigheter. Som palestiner måste du söka tillstånd för att arbeta, besöka släktingar, besöka sjukvården i Jerusalem eller religiösa platser, kyrkor och moskeer. 90 % av alla ansökningar beviljas ej. Diakonia. Enkel guide till Internationell humanitär rätt. Hämtad 2015-02-15 Film från Machsom watch. Hämtad 2015- 02-17 Föreläsning av Hana Baghad, 2015-01-20. Hana tillhör den israeliska kvinnoorganisationen Machsom Watch som står vid vägspärrarna men som också arbetar för palestiniers lagliga rättigheter som att få arbetstillstånd. 4. Psalm 289 Guds kärlek är som stranden och som gräset v Anders Frostenson. Musik skriven av Lars-Åke Lundberg.

Fler rapporter