Idag är det fest i byn Susiya. Kött, bröd och ris står på menyn och alla följeslagare i Yatta är inbjudna, för att fira eid al-adha, en viktig högtid enligt islam. Den handlar om fred och försoning och om mat.
Samihja Nawaja, vår värdinna, sitter och knådar degen när vi kommer. Det är en hel bunke full som skall räcka till många. Hennes dotter har tänt eld i en speciell spis som brödet bakas på. Till eid al-adha ska brödet vara extra tunt och inte bakas i den vanliga ugnen som annars. Det är ont om ved så både gamla tygbitar och tomma plastflaskor åker in i spisen.
Hennes svåger, som är byns slaktare, har kommit för att stycka fåret. En del ska vi följeslagare äta tillsammans med invånarna i Susiya och en del får de fattiga.
– Vi vet vilka av våra grannar som behöver köttet, berättar Samihja. Det är vår skyldighet som muslimer att ge en del av köttet till de som inte har råd, så att de också kan fira och äta av det djur som vi offrar.
Eid al-adha är en offerhögtid. Den firas bland annat som en påminnelse om Ibrahim (Abraham) som, på uppmaning av Gud skulle offra sin äldste son som ett bevis på sin tillit till Gud. I sista stund hejdade Gud, Ibrahim och skonade sonen och lät Ibrahim offra ett lamm istället. [1]
Högtiden firas i tre dagar och ingen kan undgå att höra när den börjar. Till skillnad från böneutropet varje morgon, som normalt varar cirka fem minuter, håller utropen denna morgon på i cirka en timme och det börjar vid fyratiden på morgonen.
För männen börjar dagen med bön i moskén och för kvinnorna vid spisen.
I Susiya har stöket i köket pågått mer eller mindre hela dagen och snart är det dags att sätta sig till bords. Vi följeslagare tar av oss skorna och stiger in på cementgolvet i huset som liknar mer ett tält än ett hus. På golvet ligger en bast-matta och huset är konstruerat av en byggnadsställning av stål som täcks av flera presenningar som utgör väggar och tak. Runt väggarna ligger madrasser och kuddar och vi slår oss ner för att äta vindruvor och godis medan vi väntar på maten.
Alla husen i byn Susiya ser likadana ut och det beror inte på, att man inte har råd att bygga hus, utan på att Susiya ligger i den del av Västbanken där den israeliska myndigheten styr. Den ger som regel inte byggnadstillstånd till palestinier, som bor i området, så alla dessa hustält är svartbyggen och hotas av rivning.[2]
Men idag är det fest och sorger och bedrövelser hör vardagen till. Jihad, vår värd, berättar att ingen får bråka idag utan man ska försonas med varandra och gå vidare.
– Det är en stor synd att låta gamla konflikter fortsätta efter offerhögtiden. Då ska allt vara förlåtet.
Gästerna börjar droppa in. De yngre hälsar på de äldre genom att kyssa på handen och trycka den mot pannan. De slår sig ner på golvet och lägger sig bekvämt på madrasserna. Konversationen är i full gång. I hörnet, där teven står, rullar en gäst ut sin bönematta mot Mekka för att be, och ingen tar notis om det. Barnen springer ut och in och hämtar godis från faten.
Snart är det fullt med folk och kvinnorna bär in maten på faten. Där ligger kött, ris, och bröd och i skålar finns buljong, från det kokta köttet. Allt placeras ut mellan gästerna som grupperar sig runt omkring. Maten smakar gudomligt och vi lyckas äta oss mer än mätta med enbart fingrar som bestick.
Vi tackar för maten och går ut till månskenet och stjärnorna. Där står Mahmoud Nawaja och han bjuder oss på vindruvor från en klase som han håller i handen. Han är elva år och han gillar den här högtiden.
– Jag tycker om att hälsa på släkt och vänner och om jag har v
arit osams med någon kompis så blir vi sams när det är eid al-adha. Vi ber varandra om förlåtelse och glömmer bort allt dumt vi sagt och så är vi vänner igen.
Sen, tillägger han medan han tuggar på några druvor, är vi ju lediga från skolan, en hel vecka, förstås.
