Ekologisk odling i skuggan av muren

– Det är min frus, Monas, förtjänst att vi är kvar här, säger Fayez. Hon är starkare än jag – det finns inte ord i det arabiska språket för att beskriva henne. Vi besöker paret Paneeb och deras grönsaksodling, inklämd mellan muren och en kemikaliefabrik, och lyssnar på historien om hur Mona räddade Fayez liv.

Fayez med nyskördade tomater från ett växthus där han vattnet cirkulerar mellan växterna och en fiskdamm. Foto: Henrik

Under helgen besökte jag Följeslagarprogrammets placering i Tulkarem på norra Västbanken. Jämfört med området söder om Yatta är det frodigt och grönt och mitt intryck är att de som bor här har det bättre ställt ekonomiskt. Svårigheterna som invånarna ställs inför är annorlunda än de jag bekantat mig med innan. Här är muren, som bland annat skär av samhällen från deras jordbruksmark, bland de största frågorna.
Muren, som enligt ett beslut i Internationella brottmålsdomstolen 2004 och efterföljande FN-resolutioner är emot internationell lag, sträcker sig över 700 kilometer.[1]

Detta är mer än dubbelt så långt som den gröna linjen (gränsen mellan Israels internationellt erkända territorium och Västbanken). 85 % av muren är byggd på palestinsk mark och den skär av stora områden från kontakt med övriga Västbanken. Den började byggas i samband med den andra intifadan och motiverades med behovet av att skydda Israel från de omfattande terroristattackerna som ägde rum. Attackerna minskade också märkbart, men detta kan enligt många bedömare, inklusive israeliska säkerhetspolisen, till största del förklaras genom att främst Hamas valde att sluta använda sig av den typen av attacker.[2]

För Fayez börjar historien om hans jordbruk 1979, när han blev gripen och given reseförbud efter att ha försökt resa från Västbanken för att studera utomlands. Han hade aldrig tänkt bli bonde, men efter hans fars död kände han sig tvungen att ta över familjens jordbruk för att det inte skulle bli övertaget av Israel. Han blev snabbt beroende. Det finns något särskilt, säger han, i relationen mellan en jordbrukare, jorden och växterna, att se saker växa under sin omvårdnad. Idag är detta något han inte kan tänka sig att leva utan. Det första han planterade förstördes av soldaterna, men han gav inte upp. Några år senare gifte han sig med Mona, som bara ett år efter bröllopet fick sköta odlingarna när han satt fängslad i två år under första intifadan, utan förhör eller rättegång.

När han kom ut igen möttes han av kemikaliefabriken, flyttad från sin tidigare plats i Israel efter klagomål från grannarna över de hälsofarliga utsläppen. Här, på Västbanken, var den inte längre under kontroll från israelisk domstol. Som eftergift för klagomålen gör fabriken uppehåll när det blåser från öster, in över Israel (och Fayez odlingar) – men de cirka 340 dagar om året det blåser från väster driver samma föroreningar in över staden Tulkarem. De klagomål som väckts från de palestinska grannarna har ännu inte lett till någonting – fabriken står fortfarande kvar idag. Fayez minns hur hans odlingar var täckta och ödelagda av ett vitt pulver när det blåste från öster, innan hans israeliska grannars klagomål ledde till åtgärder. Han har haft tur på det sättet, säger han, men samma föroreningar faller över Tulkarem större delen av året.

Deras växthus och odlingar jämnades med marken 2000 och 2001, och 2003 byggdes muren och de förstördes igen, samtidigt som 60 % av hans mark försvann under konstruktionen och den säkerhetszon som upprättades. Det var då Mona räddade hans liv. Han försökte ställa sig i vägen för grävskoporna, som kom utan förvarning eller rivningsorder. De höll på att köra över honom när hon hoppade upp på grävskopan, slog sönder fönstret med en sten och fick föraren att stanna. Jag ser på Mona, en kortvuxen och tanig kvinna fylld av styrka och driv, och tänker på alla de inspirerande palestinska kvinnor som jag mött och som kämpar för att få sin plats i samhället.

Idag är Monas trädgård grön igen, med olika sorters fikon, päron, mandariner, apelsiner, citroner och andra fruktträd. Tillsammans arbetar paret hårt för att få jordbruket att gå runt, och insisterar på att allt ska vara ekologiskt.