Ekumenen i skuggan av muren - en berättelse om hopp

I år är det 75 år sedan det arabisk-israeliska kriget då mer än 700 000 araber fördrevs eller flydde från de landområden som kom att utgöra staten Israel. Palestinierna kallar det för al-Nakba, ”katastrofen”. En av alla dem som flydde är min vän, hon vill vara anonym så jag kallar henne Leyla. Det här är hennes berättelse.

Kvällssolen lyser genom diset över Betlehems bergiga landskap. Jag står framför den israeliska betongmuren, the West Bank Barrier¹, som slingrar sig över ockuperat land på Västbanken. Nyss letade sig bönerna från fredagens Wall prayer² upp längs betongblocken. Nu är här ovanligt tyst, Checkpoint 300³ är stängd på grund av det judiska nyårsfirandet Rosh hashanah. Högst upp på muren sitter en svart fågel och sjunger med klara toner. Jag ska träffa min palestinska vän Leyla, hon bor i ett hus i skuggan av muren.

Varje fredagskväll samlas människor från olika kyrkliga traditioner för att gå längs muren och be för freden. Foto: Jean B

Leyla föddes i en grekisk-ortodox familj i Jaffa för snart 80 år sedan. Vid al-Nakba 1948⁴ fick familjen på tio personer fly från hus och hem.
– Vi lämnade allt då vi trodde att vi skulle kunna återvända inom en vecka, berättar Leyla.

– Vi kom till Amman i Jordanien. Den första tiden bodde vi i tältläger under mycket knappa förhållanden utan vatten och elektricitet.

Pappan var bokhållare och arbetade åt UNRWA⁵. Leyla fick börja på Tyska evangelisk-lutherska skolan Talitha kumi⁶ i Beit Jala nära Betlehem. Det var en missionsskola med internat. Där stannade Leyla i åtta år. Sedan återvände hon till föräldrarna i Amman och utbildade sig till lärare på en statlig skola.
– I Amman träffade jag min man, han tillhörde romersk-katolska kyrkan. Vi gifte oss 1966 och flyttade till hans familjs hus i Betlehem året efter och här bor jag fortfarande, säger Leyla och ler.

– Men samma år bröt sexdagarskriget ut och livet förändrades för alltid i och med ockupationen. Men vi såg inte så många soldater här innan muren byggdes.

Under sitt yrkesverksamma liv arbetade Leyla som lärare i religion och engelska på Evangelisk-lutherska skolan i Beit Sahour.
– Jag studerade också teologi vid Tantur Ecumenical Institute⁷, berättar Leyla. Hon gestikulerar livligt och har nära till skratt.

– Jag har läst Koranen också och varit söndagsskollärare på Southern Baptist Church i Beit Sahour, säger hon och ögonen glittrar.

En dag 2003 kom israeliska entreprenörer och började bearbeta marken vid deras hus.
– Vi frågade vad de gjorde, men fick bara till svar: ”-”Fråga Sharon!” Så byggdes muren rakt över vår trädgård. För att nå marken på andra sidan muren krävdes tillstånd, vilket vi nekades. Innan muren uppfördes levde vi ett ganska vanligt liv. Vi fick lite extra inkomster från våra olivträd. Muren separerar oss palestinier från vår mark, våra jobb och våra familjer. Vi bor i ett fängelse utan tak, utan värdighet och säkerhet, säger Leyla och skakar sorgset på huvudet.

De familjer som har möjlighet odlar sina egna oliver. Foto: Maria S.

– Men vi får aldrig förlora hoppet! Ingen mur eller något stängsel hindrar oss från att be till Gud, men vi behöver starka och kloka ledare.

Vårt samtal närmar sig sitt slut då Leyla skrattar och pekar på frälsarkransarmbandet jag bär runt handleden.
– Ett sådant där har jag också, säger hon.

– Jag fick det av en svensk präst. Men jag minns inte vad det betyder.

Så sitter vi vid Leylas köksbord, i huset i skuggan av muren, och följer pärlorna runtom frälsarkransen allt medan imamens böneutrop ljuder i fjärran.

Jag ställer en sista fråga:
– Vad är din önskan för framtiden?

– Att de händer som sträcks över muren en dag ska möta och fatta händerna från andra sidan, som en bro. Att ett salaam ska mötas av ett shalom!