Det är måndagen den 5 november och klockan är kvart i fyra på eftermiddagen. Jag är ensam i lägenheten, som vi fyra följeslagare i Betlehem disponerar, och håller på och tvättar. Just när jag lägger in mina byxor i tvättmaskinen hör jag ett väldigt oväsen. Den höga ljudnivån är dock inget ovanligt här och jag upplever ofta arabiskan och hebreiskan som högljudd. Vår gata trafikeras dessutom ofta av militära fordon som stör lugnet, så det dröjer någon minut innan jag inser att oväsendet måste vara väldigt nära…
Jag går till hallen och tittar mot dörren. Ups, hela vår veranda är full av israeliska soldater som skriker! Jag kastar mig tillbaka till sovrummet, sliter fram ett par byxor, medan tankarna rusar i huvudet, vad vill de? Är de på väg in i huset? Ska de in och röja runt i vårt hus? Vad kan de reagera på här inne? Ska jag ringa någon? Nå väl, med byxorna på tassar jag ut mot hallen för att ta reda på vad som försiggår.
Alla soldaterna har blickarna ner mot golvet på vår veranda, och jag går fram till fönstret och kikar ut. Där på golvet ligger tre palestinska tonårspojkar, gissningsvis ca 14 år, med händerna bakom nacken. Soldaterna märker inte mig i fönstret eftersom de är fullt upptagna med att skrika åt tonårspojkarna. Jag backar tillbaka till sovrummet igen, vill gärna fota detta! Var är kameran? Där är den, men varför är batterierna i laddaren istället för i kameran? Jag känner ett starkt obehag av att detta sker på vår veranda och situationen för palestinierna får ytterligare en dimension när det sker så nära och så oförberett…
Jag blir arg, och mina ilskna tankar snurrar. I Israel och Palestina sker mängder med övergrepp, men jag klarar inte att sitta här inne och lyssna när det sker utanför vår dörr. Finns någon möjlighet för mig att påverka situationen? Jag vill göra soldaterna uppmärksam på att det befinner sig en internationell person i huset… Jag går fram till dörren, öppnar och frågar vad som pågår. Soldaterna ser på mig med väldigt förvånade blickar, det är nog inte så vanligt att någon öppnar dörren och sticker ut näsan vid sådana tillfällen. De börjar veva med sina enorma vapen framför ansiktet på mig och skriker på hebreiska. Jag förstår inte hebreiska, men jag misstänker att de inte vill ha mig därute, och gesterna med vapnen säger till mig att gå in igen.
Jag tar ett steg bakåt, låser dörren om mig och strax är händelsen passerad. Soldaterna släpar iväg tonårspojkarna till militärjeeparna som väntar på gatan och så är de borta. Jag har ingen aning om vart militärjeeparna åker med tonårspojkarna, eller vad som sker med dem, eller vad som orsakade situationen. Det enda som tyder på att något nyss hänt på vår veranda är att våra skor ligger huller om buller liksom våra utemöbler. Kvar ligger också ett halsband som någon av tonårspojkarna tappat. Något foto försökte jag mig inte på, då jag troligen redan befunnit mig på gränsen för vad som är ok, även för mig med internationellt pass. Sakta börjar jag finna fler och fler pusselbitar i det enorma Palestinapusslet. Ju fler pusselbitar jag finner ju tydligare blir det hur privilegierad jag som västerlänning är, och att jag ännu är långt ifrån att förstå varför och vad som sker. Jag berättar om händelsen för min arabisklärarinna, som först blir ledsen, men sedan förtjust klappar i händerna åt att jag öppnat dörren och frågat soldaterna vad som pågick, och tillägger att så kan aldrig en palestinier göra.
