Ju längre jag befinner mig i den vackra Jordandalen, desto mer inser jag hur komplex väven av kulturmönster, politiska visioner, religiösa värden och maktspel är.
Jag har hört många röster som talar om växande konflikter mellan palestinier men de känns inte lika tunga som det jag hör och ser om växande konflikter i det Israeliska samhället. Det som väger tungt i det israeliska fallet är att det är så fördolt och nertystat, som om det inte tillåts vara synligt.
Militär vägspärr i Hebron mellan palestinska och israeliska områden. Foto StenMycket av tiden som följeslagare läggs på stöd genom närvaro hos de palestinier som utsätts för kränkning av mänskliga rättigheter. Jag överväldigas nästan varje dag över hur många som gör motstånd i vardagen, utan att göra något väsen av det, genom att inte skygga för att än en gång utsätta sig för kränkningar. Om och om igen, trots den smärta och förtvivlan som lyser ur ansikte och gester, just när det skett. Till exempel när armén krossat deras grönsaksbutik, schaktat upp skördefärdiga vattenmelonfält eller grävt upp dadelpalmer [1], kört dem till en israelisk bosättning för omplantering och förstört bevattningssystemet, väl bevakat av soldater med automatvapen.
Jag har fått se de mest förunderliga saker ske i Israels namn. Konfiskering av en bostadsbarack från en familj med tio barn som lever med två rum och kök under presenningstak, förbjudna att reparera och bygga ut. [2] Trots att den treåriga sonen fick ett slag över ansiktet av en beväpnad soldat, då han grät och ropade efter mamma, och trots att pappan hotades med automatvapen mot huvudet under konfiskeringen, så väljer dessa människor att söka få dit en ny barack. Det tycks handla om att upprätthålla självrespekt. En tanke som inte tycks finnas hos dem som lyder order. Men kanske finns det där under ytan och väntar på en annan tid.
Från Israels sida, grundas administrationen på Osloavtalet från 1994. [3] Det som var tänkt som ett efterlängtat fredsavtal, används som instrument för en mer genomgripande ockupation av 60 % av Västbanken, i Osloavtalet kallat område C, som Israel ser som sitt statsland. Trots att detta tenderar att skapa sprickor i det palestinska samhället, finns det en annan spricka som ännu ligger i mediaskugga. Sprickan mellan israeler som vill tillämpa mänskliga rättigheter och internationell lag och de som vill ha etnokrati och säkerhet.
Får jag berätta om Hanna Barag. [4] Hon är en vithårig israelisk dam med mycket skinn på näsan. Hon var med och bildade ”Machom Watch” – kvinnor som vakar över israels många ”vägspärrar”.[5] Att det ofta är äldre kvinnor ökar deras förmåga att möta soldaterna som är unga nog att vara deras barnbarn. Hanna Barag ser sig som israelisk patriot och judiskt troende men ser ockupationen av Palestina som en pågående förstörelse av judisk tro, vision och värdegrund.
Alla värden som judiska föräldrar förmedlar till sina barn om gästfrihet, samarbete, rättvisa och medmänsklighet, bryts systematiskt ner av den obligatoriska militärtjänsten vid Västbankens olika vägspärrar, husrivningar, konfiskering av egendom, begränsning av rörlighet och skarpskytteövningar nära palestinska hus. De kommer tillbaka förändrade in i själen av en tjänst som de sedan inte får berätta något om för sina föräldrar eller vänner. Hon menar att den ungdom som ska bygga upp Israel blir fråntagen alla de värden som behövs för att bygga ett tryggt samhälle. Den judiska värdegrund som hon själv vilar på i kamp för mänskliga rättigheter, raseras sakta men säkert för dessa unga.
Om denna klyfta får växa, och det internationella stödet för ockupationen kan minska, så kan mycket hända snabbt i en demokrati.
Hanna Barag. Bild hämtad från Google 2017-04-08. Källa: salvocondulo.blogs.sago.pt
