En annan del av muren

Jag passerar snurrdörrarna i checkpoint 300 med min ryggsäck på ryggen. Jag har anlänt till Betlehem. Jag ser mig över axeln och vad som möter min blick är en 8 meter hög mur av tjock, kall betong, blandad med taggtråd och övervakningskameror. Muren stirrar bestämt tillbaka mot mig. Tyst, men tydligt, står den där som ett hinder för fred. Då vi en dag besöker byn al-Walajah synliggörs murens och ockupationens konsekvenser rakt framför våra ögon, men vi möter också kvinnor som visar en annan del av muren och vad motstånd kan betyda.

Muren som separerar Israel och Palestina byggdes år 2002 av israeliska myndigheter efter den andra intifadan, med säkerhet som motivering. Den andra intifadan var en period i historien då våldet i konflikten eskalerade och omkring 1000 israeler och 3000 palestinier förlorade livet.¹ Muren är omkring 700 kilometer lång och så mycket som 85 procent av den är byggd på ockuperad mark inom Västbanken. År 2004 gav internationella domstolen i Haag ett rådgivande yttrande där det fastslogs att muren är olaglig, detta då den inte är byggd längs den internationellt erkända gröna linjen som delar Israel och Palestina. I utlåtandet angavs även att muren kränker mänskliga rättigheter, såsom rätten till fri rörlighet, till familjeliv, arbete, hälsa, utbildning, och bostad. Muren skapar även hinder för ekonomisk tillväxt som ett resultat av den begränsade rörelsefriheten.²

Muren och dess konsekvenser gör sig ständigt påmind i människors vardag på Västbanken och varje dag ser vi den begränsa möjligheten till ett värdigt liv. En reaktion och ett motstånd mot dessa begränsningar har blivit att skapa färgglad gatukonst på muren. Avtryck från världskända artister som Banksy syns längs murens yta, blandat med annan gatukonst som sträcker sig upp mot skyn och ropar efter en hållbar fred. När jag och mina kollegor anländer till al-Walajah, en by belägen några kilometer utanför Jerusalem där omkring 3000 invånare bor,³ser vi som kontrast bara en grå mur. Inga spår av färgglada uttryck finns. Här finns bara mur, blandat med stora partier av stängsel och taggtråd.

Vi möter Maysam al-Atrash. Maysam studerar till engelsklärare på Betlehems universitet och har vuxit upp i al-Walajah. Hon berättar för oss varför murens yta har förblivit grå.
– I al-Walajah målar vi inte på muren. Att måla på muren skulle för oss betyda att vi accepterar muren och ockupationen. Vi vill att muren ska försvinna och därför har vi valt att inte måla på den.

Maysam al-Atrash. Bakom Maysam är en del av muren som splittrar al-Walajah. Foto: Emil.

Vi hinner bara prata i några minuter innan vi hör samma mönster som vi hört i så många andra byar under vår korta tid på Västbanken. Hot om husrivningar, tvångsförflyttningar, barn som inte vågar gå till skolan på grund av bosättarvåldet, den militära närvaron, soldater som stormar civilbefolkningens hem mitt i natten och arresterar barn. Maysam berättar avslappnat att hon sammanlagt arresterats fem gånger, flertalet gånger innan hon fyllt 18 år, för att ha deltagit i fredliga demonstrationer med syfte att bland annat stoppa husrivningar och häva ockupationen. Dessa arresteringar är något som Maysam menar är vanligt förekommande på Västbanken.

Då Israel besitter militär och civil kontroll som ockupationsmakt åberopas militärorder 101 för att begränsa och kontrollera rätten att demonstrera. Denna order kan förhindra grupper om mer än 10 personer att demonstrera för vad som anses politiskt, och att enbart delta i en demonstration kan leda till arrest.⁴ Den israeliska militären har full makt att avgöra vad som anses politiskt, i säkerhetens namn. Detta är något som den israeliska människorättsorganisationen B’tselem menar strider mot både israelisk lag och internationell rätt⁵och är ett tydligt brott mot yttrande- och demonstrationsfriheten, en mänsklig rättighet⁶och en avgörande faktor i civilsamhällets rätt att verka för demokrati.

Maysam tar oss upp på en hög höjd. På höjden ser vi ännu högre kullar resa sig över oss. På kullarna växer hus fram. Al-Walajah är indelat i område B, C, och annekterade Jerusalem.⁷Maysam pekar på två stora bosättningar som omringar oss, samt var den tredje bosättningen är planerad att byggas. I dessa bosättningar bor över 40 000 personer.⁸Bosättningarna som omringar byn har byggts med tillstånd av israeliska myndigheter och de är endast avsedda för judisk-israeliska personer.⁹Under internationell rätt är de olagliga, då de är byggda på ockuperad mark.¹⁰ Att bosättningarna är olagliga stoppar dock inte expanderingen, medan de palestinska invånarna på höjden nedanför hotas av husrivningar och hemlöshet. Komplexiteten och det absurda i situationen blir verklighet när Maysam berättar att byn potentiellt hotas att byggas in helt av muren, vilket förklarar varför stora partier av muren består av högt stängsel och taggtråd istället för betong.

På andra sidan av denna dörr har en familjs hus separerats av muren från resten av byn. Ett resultat av uppdelningen mellan område B, C, och annekterade Jerusalem i al-Walajah. Foto: Emil.

I vårt samtal kommer ett namn vi hört så många gånger innan på tal, Itamar Ben-Gvir. Ben-Gvir är säkerhetsminister i den nuvarande regeringskoalitionen och en ledande figur i bosättarrörelsen. Ben-Gvir har uppmuntrat till annektering av Västbanken och han ingår i en regeringskoalition av högerextrema och ultraortodoxa partier i Israel, något som väckt farhågor både inom Israel, Palestina, och det internationella samfundet.¹¹ Farhågor som även ekar i al-Walajah.

Mitt bland allt som pågår i al-Walajah presenterar Maysam oss för Tuhfa al-A’raj och vi bjuds in i en verkstad som är fylld med sågspån, verktyg och bubblande varmt örtte. Tuhfa möter oss med ett stort leende och en ivrig vilja att berätta om vad hon och åtta andra kvinnor i byn har skapat. Vi sätter oss ned i de mjuka sofforna med panoramautsikt över al-Walajah.

Tuhfa, som är lärare till vardags, startade 2016 tillsammans med åtta andra kvinnor ett kvinnokollektiv där de till en början rustade upp trädgårdar i byn. Med kreativa lösningar använde de sig av återvunnet material för att förvandla livlösa trädgårdar till färgsprakande oaser. Med en vision och dröm om att göra situationen bättre för sina barn och familjer föddes Rweisat For Wood Art.
– När vi började höll vi våra workshops i husen med rivningsordrar. På så sätt skyddade vi husen från att rivas.

Idag har kvinnorna sin egen verkstad där de tillverkar möbler och inredning för försäljning. Med stöd från samarbetspartnern KURVE Wustrow kunde kvinnorna utbilda sig i träkonst och snickeri.¹²Tuhfa berättar att vägen hit inte har varit lätt. Då snickeri traditionellt inte är ett kvinnoyrke mötte de från början stort tvivel från sin omgivning. Att bryta normer kan vara tufft, men med stöd från varandra berättar Tuhfa att kvinnorna har gjort just det, och att kvinnokollektivet har blivit en stödgrupp för varandra mitt bland våldet och oron som de omges av varje dag.

När jag frågar Tuhfa vad hon arbetar på just nu visar hon glatt upp en fint snickrad lampskärm. Hennes leende möter mitt. Denna dag har jag fått se en annan del av muren, och med det en motståndskraft mot ockupationen. En motståndskraft som lyser starkt och tydligt i Maysams och Tuhfas ansikten. En motståndskraft som brinner för en framtid där murar inte används för att separera. En kraft som kämpar för en värld där ordet säkerhet inte används för att tysta röster, splittra liv, och hindra utveckling.

Fler rapporter

Unga armenier kämpar för att bevara sin närvaro i Jerusalem

Att stå ensam kvar

Eld upphör, nu