Vi står och ser ut över gränsen till Gaza. Vi kan höra ljuden från trafik, skramliga högtalare och minaretutrop. Ljudvågor och små korn av liv som färdas i vinden. Jag känner igen ljuden. För de är de ljud jag har lärt känna av att leva bland palestinier. Men för människorna i den israeliska staden Sderot är deras enda kontakt raketattacker från den andra sidan.
Vi befinner oss i Sderot. Mellan oss och Gaza är en utsträckt yta av sand, gräsklädda kullar, vakttorn, stängsel, sensorer och ett övervakningssystem av högsta säkerhet. Sderot är en israelisk stad vars invånare lever under ständigt hot av raketattacker från intilliggande Gaza. [1] Gaza i sin tur är ett av världens mest tätbefolkade områden och är precis som Västbanken ockuperat av Israel sedan 1967. Gaza har varit under israelisk blockad sedan 2008. [2]
I Sderot möter vi följeslagare Eric Yellin [3] från Other Voice, en organisation som verkar för att låta röster från Gaza och de angränsande samhällen i Israel bli hörda. Eric berättar att majoriteten i Sderot inte har en ingen aning om situationen för människorna i Gaza, trots att de bara bor några kilometer ifrån varandra. Den enda uppfattning de har är att de, palestinierna boende i Gaza, är fiender vars enda mål är att döda israeler, menar Eric. Tanken med Other Voice är att försöka humanisera istället för att demonisera den andre. För ett slut på ockupationen, i tron om att dialog är en nyckel till fred.
Dagen efter möter vi Ruth Hiller. Ruth är israel och sedan länge engagerad i organisationen New Profile. [4] Hon berättar bland annat för oss vad det innebär att vara förälder i Israel. Att du när du får barn förskjuter tanken att de i framtiden kommer att bli soldater, förklarar hon. En naiv förhoppning om att det kommer hinna bli fred innan dina barn når rekryteringsåldern. Alternativet är att uppfostra dem till att bli godhjärtade soldater. Men en soldat är alltid en soldat. Krig alltid ett krig. En ockupation alltid en ockupation. Hur väl vi än försöker förklä det, eller hur väl vi än uppfostrar våra barn kommer alla ta skada så länge ockupationen fortgår, avslutar Ruth.
Dagligen ser jag förtrycket av palestinier. Jag ser också soldater, unga kvinnor och män som sedan sin födsel förberetts för sin tid i tjänst. I ett exempel visade Ruth oss en hemläxa från en förskola där räkneobjekten föreställde jetplan, israeliska flaggor, tanks och vapen. [5] I Sverige räknade jag äpplen och apelsiner.
Och jag undrar, vad gör det med den människa som håller i vapnet? Av allt det som sker i ockupationen och staten Israels namn, till vilket pris sker det? Att bygga ett land på militarism, förtryck och konflikt är i längden ohållbart. Förtrycket äter inte bara upp Palestiniers värdighet utan också den värdighet hos Israels unga som varje dag tjänstgör med vapen i sina händer.
Låt den dag komma då barn räknar blommor istället för vapen. Då rädslan för en raketattack är ett minne blott. Låt den dag komma då grannar hälsar på varandra och ingen längre känner till det ordet militär.
