'- Jag vill inte leva i ett sånt här samhälle. Toleransen som fanns här förut är borta, människorna i Israel har blivit mer och mer extrema och våldsamma. Det smärtar att säga det, men vi israeler använder inte längre ordet fred. Jag säger långsiktig överenskommelse istället, det är vad jag kan hoppas på, i alla fall till att börja med.
Orden är Nomika Zions, berättade för mig i hennes hem i den lilla staden Sderot i västra Israel, tre kilometer från palestinska Gaza. Villaidyllen som Nomika bor i är bara ena sidan av livet i Sderot, sedan 2001 har ungefär 8 000 raketer landat i staden, avfyrade från Gaza. Enligt organisationen Other Voice har 13 invånare i Sderot dödats av raketerna, ännu fler har skadats. Raketerna är primitiva, går inte att styra och exploderar därför lite var som helst — och skjuts ofta mot civila israeler. Det är ett tydligt brott mot internationell humanitär rätt, enligt den fjärde Genèvekonventionen får beskjutning inte vara urskillningslös (och därmed drabba civila).
– För tio år sedan startade vi organisationen Other Voice (En annan röst), som ett alternativ till våldet på båda sidor. Vi lider, palestinierna i Gaza lider, och vi ville dela de upplevelserna och förstå varandra, berättar Nomika.
Medlemmarna i Other Voice började med personliga kontakter i Gaza och en kommunikation med enkla mobilsamtal startade. Upplevelserna av våldet, skräcken och de egna barnens reaktioner på explosionerna var inte svåra att dela och kontakterna fördjupades. I december 2008 anföll Israel Gaza med flygbombningar och soldater på marken. Under tre veckor dödades enligt Amnesty International ungefär 1 400 palestinier och 13 israeler innan Israel avslutade sin ”Operation Gjutet bly”. Nomika berättar vidare:
– Under Operation Gjutet bly skakade väggarna i mitt hus av de israeliska bomberna i Gaza. Det var en fruktansvärd tid och jag var kluven i mitt engagemang för tre grupper: Min egen närmsta krets här i Sderot, de unga israeliska soldaterna i Gaza och mina palestinska vänner i Gaza. Attityden i Israel under kriget i Gaza var så militaristisk, så ensidig, det var hemskt och man kunde höra människor säga saker som ”gör Gaza till en golfbana”. Jag kände att jag var tvungen att säga något annat och skrev en artikel som jag kallade ”Not in my name, not for my security” (Inte i mitt namn, inte för min säkerhet). Alla positiva kommentarer jag fick från israeler runt om i landet ändrade min känsla av att vara en ensam röst till att ha uttryckt en tystad röst.
Nomikas krigskritiska artikel spreds över nätet och under en period gav hon tio intervjuer om dagen, mest till utländska medier. En fråga Nomika fick många gånger var hur hon kunde bo kvar i Sderot, med alla raketbeskjutningarna:
– Jag har bott här i 24 år, i den urbana kibbutz som jag var med och startade och det här är mitt livsprojekt. Vi ville skapa en ny form av kollektivt liv och bidra till samhället, men idag är klimatet annorlunda. Men jag kommer inte att flytta härifrån, jag fortsätter att kämpa för att stoppa våldet.
Före träffen med Nomika visade hennes granne Eric hur nära det är mellan Gaza och Sderot. Från en kulle utanför staden är det bara ett öppet fält, med israeliskt elstängsel och automatiska kanoner, mellan Sderot och Gaza. Två dagar efter träffen med Nomika och Eric höll de tillsammans med fler medlemmar i Other Voice en demonstration vid gränsen till Gaza, med budskapet ”No to Cast Lead 2″(Nej till Gjutet bly 2) — eftersom de ser en upptrappning av våldet från båda sidor, och därmed en överhängande risk för ett nytt israeliskt anfall på Gaza.
Nedan ett utdrag ur Nomikas artikel, översatt till svenska av Sofie Henell: Inte i mitt namn och inte för min skull gick vi in i det här kriget. Blodbadet i Gaza begås inte i mitt namn och inte för min säkerhet. Förstörda hus, sprängda skolor, tusentals nya flyktingar – detta är inte i mitt namn och inte heller för min säkerhet. I Gaza finns det ingen tid för begravningar — de döda läggs i kylskåp, tillsammans två och två i bårhuset eftersom det inte finns tillräckligt med plats. Kropparna av poliser och barn läggs fram och de ivriga journalisterna hoppar mellan att ge ett pro-israeliskt porträtt till “bilden som talar för sig själv.” Berätta för mig, vad finns att förklara? Vad finns att förklara? …
Och varför är det så att varje intervju med en representant från Other Voice alltid börjar och slutar med frågan: “Tycker du inte att du är naiv?” Hur kommer det sig att välja dialog och förhandling och att söka efter överenskommelser och förståelse har blivit synonymt med naivitet, och att våld och krig har blivit det förståndiga, rationella och ultimata alternativet? Har inte åtta år av en meningslös våldscykel lärt oss någonting om det naiva i att använda krigsmakten? IDF mejade ner och förstörde och sköt och raserade och brände och missade och bombade – och vad får vi tillbaka? En retorisk fråga.
