Det är fortfarande bara början av vår tid här i Betlehem och ännu ger varje enskild händelse stora avtryck i oss. Denna dag besökte vi vägspärr 300 för första gången på en söndag, som är veckans första arbetsdag för de flesta palestinier. På ett sätt var det en bra morgon eftersom det inte var några större fördröjningar. På ett annat sätt kan det aldrig vara bra, så länge muren och vägspärren står kvar och inskränker på folkrätten.
Jag och min följeslagarkollega kommer till vägspärren klockan fyra på morgonen, båda lite smått frusna i den tjugo-gradiga natten. Vi är här för att slå följe med både palestinier och israeler och sprida vidare det vi ser i syfte att kunna bidra till en rättvis fred. En av våra huvudsakliga uppgifter i Betlehem är att stå vid vägspärr 300, som är den största vägspärren på södra Västbanken. Här passerar uppskattningsvis 4 000-6 000 palestinier varje dag [1], för att komma till sitt arbete inne i Israel. Syftet med vår närvaro där är att bevaka palestiniernas rätt att utöva sin religion och deras rätt till arbete [2].
Resan genom vägspärren börjar med en två meter bred gång som kantas av ungefär en och en halv meter höga murar med två meter höga järnstänger ovanpå. Ofta ser man människor klättra på dessa stänger när det är köer. När jag och min följeslagarkollega går igenom vägspärren för att kolla hur lång tid det tar, så går det relativt fort – endast elva minuter. Med andra ord är det hittills en väldigt bra morgon.
På vägen genom vägspärren måste palestinierna visa upp sina id-kort och tillstånd i passkontrollen. Alla palestinier måste ha tillstånd för att till exempel arbeta, besöka släktingar, eller få sjukvård i östra Jerusalem och Israel [3]. När vi står vid passkontrollen ser jag hur den israeliska soldaten inne i båset sitter och rengör sin blåa basker. Han tittar knappt upp när palestinierna passerar, visar upp sina tillstånd och ger sina fingeravtryck. När vi passerat igenom alla kontroller och är på den israeliska sidan av vägspärren är det fullt med folk och bussar utanför. Många palestinier sitter och väntar på sina arbetsgivare, medan andra ropas in till bussarna.
Klockan fem blir det mycket mer folk i vägspärren och köer börjar bildas. Snart därefter stängs den första spärren som alla passerar igenom, och männen i kön verkar inledningsvis väldigt oberörda. De är vana vid detta. Jag får ett ledset leende från en av männen i kön. Men snart börjar folk klättra uppe vid de höga metallstängerna, för att på så vis komma före. De som står längst fram i kön ropar ilsket mot de som tränger sig. När spärren öppnas igen blir det ett hårt tryck längst fram, och det är nära på att människor kläms.
Vid vägspärren finns Ameer Klawe, en 22 år gammal palestinier från Hebron, som arbetar vid vägspärren med att sälja SIM-kort till mobiler. Han har stått och arbetat där i fyra år och både de förbipasserande palestinierna och de israeliska soldaterna känner honom väl.
– Jag mår bra eftersom jag tjänar pengar, säger Ameer när jag frågar honom hur han tycker det är här. Men det är svårt för palestinier att bo här, lägger han till.
Jag tänker för mig själv att palestinier och israeler förhoppningsvis ska kunna komma att leva sida vid sida en dag, utan att någon ska behöva dö, förnedras eller få sina mänskliga rättigheter kränkta.
