Många affärer i centrala Hebron har tvingats stänga på grund av order från den israeliska militären[1] eller i brist på lokala kunder och turister. Mitt i Hebron ligger Patriarkernas grav där bland andra Abraham ligger begravd. Denna plats drog en gång till sig mängder av turister, men tyvärr är det inte så längre. Patriarkernas grav är nuförtiden uppdelad mellan en moské och en synagoga. Både muslimer och judar besöker platsen för bön, men de turister som förr brukade flockas till platsen lyser med sin frånvaro. Området som nu nästan är öde, tömt på allt, domineras istället av israeliska soldater, poliser och vägspärrar.
Munaer är en palestinsk man i 50-årsåldern som äger en souveniraffär bredvid Patriarkernas grav. Hans affärer går väldigt dåligt, förr brukade det ligga flera palestinska affärer i närheten men de flesta andra har bommat igen. Trots att Munaers butik ligger nära Patriarkernas grav är området inte trevligt för turister. Ockupationen och den lokala situationen avskräcker besökare. Mittemot Munaers affär blockeras gatan av en bemannad vägspärr och en metallbarriär. Alla turister som besöker moskén och vill gå ner till gatan där Munaers affär ligger måste passera soldaterna och vägspärren. Hela gatan är avstängd för araber och muslimer oavsett om de är turister eller inte. Till höger om Munaers affär ligger ett judiskt centrum för bosättare och ingången till synagogan. Det finns också judiska turister, men nästan ingen av dem besöker hans affär.
Som följeslagare besöker jag ofta Munaer i hans affär. En pratstund med Munaer över en kopp te ger mig en inblick i hans vardag. Varje morgon öppnar Munaer sin butik. När jag träffade honom för en vecka sedan var han glad eftersom han hade sålt en liten souvenir till en kund. Idag frågar jag honom hur affärerna har varit sedan dess. Han ser generad ut och svarar: ´Det var det senaste föremålet som jag sålde, tyvärr.´ Han har bara haft en kund på drygt en vecka. Hans affär är fin med många bra och prisvärda saker, med det finns nästan inga kunder.
Trots bristen på kunder försöker Munaer aldrig sälja någonting till mig, utan behandlar mig i stället som en gäst. Han öppnar butiken sju dagar i veckan men sitter där utan kunder. Dock vägrar han att stänga butiken. Detta är hans motstånd mot ockupationen. ´Jag kan inte göra något åt alla soldater och bosättare´, säger Munaer, ´men jag kan komma till jobbet, öppna min butik och arbeta med värdighet.´ Medan jag dricker te med Munaer kommer en stor grupp turister ut från moskén. ´Titta,´ säger jag. ´Kanske de är på väg hit´. ´De ser ut som muslimska turister´, svarar han. ´Tyvärr tillåter inte soldaterna muslimska turister att komma hit.´ Det finns alltid några soldater vid vägspärren framför butiken.
Munear blir aldrig arg, utan behåller sitt lugn. Det betyder inte att han accepterar situationen. ´Jag ska inte låta dem ha kontroll över mina känslor´, säger han beslutsamt. ´Jag ger varken soldaterna eller bosättarna möjligheten att provocera mig. Jag försöker att ignorera dem.´ Munaer beskriver stolt hur hans far och farfar ägde affären före honom. Han har själv skött butiken sedan 1972. Han berättar hur bra affärerna brukade vara fram till den första intifadan 1987. Sedan dess har situationen bara blivit värre och värre. Jag frågar om hans son kommer att ta över butiken efter honom. Han ser lite ledsen ut och svarar nej. ´Mina söner jobbar i andra områden och är inte intresserade av att sköta butiken. Denna affär kommer att sluta med mig, men inte än på några år´, tillägger han trotsigt.
Jag beundrar Munaer. Han har mycket att känna sig bitter över. Ockupationen har förstört hans levebröd. Han tjänar nästan inga pengar och är ofta utsatt för trakasserier från soldater och bosättare. Det skulle vara lätt för honom att se sig själv som ett offer, ge upp och stänga affären, men han gör det inte. Munaer är en stolt man med värdighet. Han är också, trots allt, en lugn och harmonisk person och det är alltid ett nöje att besöka hans butik, dricka te och prata med honom.
