Det är sista dagen på en tredagarskurs i egenföretagande, 19 kvinnor har rast innan de ska skriva en affärsplan som slutprov. Vi befinner oss på ett center som stöttar och stärker kvinnor. Kvinnorna lever i ett av Jerusalems mest utsatta områden.
Hus intill muren i Shu’fat. År 1965 byggde UNWRA hus med bärande grund för två våningar. Idag har många av de husen upp till sex våningar. En del varnar för husras, med förödande konsekvenser på grund av hur nära varandra husen ligger. Foto: YlleFlyktinglägret Shu’fat etablerades år 1965 av United Nations Relief and Work Agency for Palestine Refugees in the Near East (UNRWA). Det byggdes för att husera omkring 500 flyktingfamiljer, men idag bor 12 500 registrerade flyktingar i Shu’fat. Det totala antalet invånare är dock betydligt högre, redan år 2015 beräknade UNRWA invånarna till 24 000 [1:1]. Befolkningen ökar i Shu’fat eftersom flyktinglägret ligger inom Jerusalems kommungräns. Människor som inte har råd att bo i mer centrala delar av Jerusalem väljer att flytta till flyktinglägret eftersom det är billigare, samt eftersom de får behålla sitt Jerusalem-ID och därmed kan fortsätta att vistas i Jerusalem [1:2]. Lägret är överbefolkat med hus som har fler våningar än husgrunderna är konstruerade för, smala gator där räddningstjänst har svårt att komma fram samt el- och vattenledningar som invånarna själva har kopplat samman [1:3]. När israeliska myndigheter började bygga muren år 2003 separerades flyktinglägret från Jerusalem och invånarna måste sedan dess passera en vägspärr (checkpoint på engelska) för att ta sig till Jerusalem [1:4]. Detta trots att de bor inom Jerusalems kommungräns och invånarna därmed betalar skatt till israeliska staten [2].
På ”Shu’fat Women’s Center” kämpar vår tolk för att få kvinnorna att sluta prata med varandra och rikta sin uppmärksamhet mot oss för en kort stund innan de ska fokusera på sitt slutprov. Vi introducerar oss och berättar att programansvarig på centret har beskrivit hur det är att leva som kvinna i lägret. Vi frågar om någon av dem vill dela med sig av sina egna erfarenheter och de svarar, skrattande, med motfrågan: ”Hur lång tid har vi på oss?”
Programansvarig på kvinnocentret har bland annat berättat om hur svårt det är att få kvinnorna att våga berätta om våld i hemmet. Eftersom flyktinglägret ligger i Jerusalem är det israelisk polis som ansvarar för säkerheten, dock är frånvaron av en säker tillvaro påtaglig [1:5]. En effekt av det är att kvinnor som blir utsatta för våld i hemmet riskerar dubbel bestraffning om de väljer att anmäla. Det israeliska rättssystemet skyddar inte kvinnorna. Dessutom ses de som förrädare av det palestinska samhället när de vänder sig till israelisk polis [3]. Men vi väljer att omformulera vår fråga och undrar istället vad kvinnorna skulle vilja se för förändring, om de kunde få en enda önskan uppfylld. En kvinna önskar att soldaterna inte ska rikta sina vapen mot henne och hennes barn eftersom det i den situationen är svårt att vara den starka modern som hon vill vara. En annan kvinna önskar att de vore möjligt att hämta sina barn efter skolan med bil, utan att riskera dryga parkeringsböter, eftersom hon är rädd att barnen ska bli godtyckligt arresterade på hemvägen.
Den vägspärr som vi alla måste passera för att ta oss till eller från flyktinglägret bevakas av tungt beväpnad militär. Här passerar många av skolbarnen dagligen, liksom kvinnor och män som tar sig till Jerusalem för att arbeta eller för att besöka al-Aqsamoskén. Som svar på vår fråga är det ingen av kvinnorna som önskar sig ett slut på ockupationen. Istället önskar de sig att vägspärren ska vara öppen de tider som anges. Och medan jag fastnar i tankar om hur ockupationen har blivit vardag på så många nivåer börjar kvinnorna skriva sitt prov, de är ju faktiskt snart redo att bli egenföretagare.
En av kursdeltagarna ser ut genom fönstret från salen där hon har tillbringat tre dagar tillsammans med de andra kvinnorna. Genom centret får de positiva aktiviteter, de säger att centret hjälper dem. Foto: Ylle
