Jag har idag en ny berättelse som jag vill dela med er. Den handlar om en familj, ett hus och ett par bulldozers. I alla fall vid en första anblick. Tittar man lite närmare handlar den om politik. Familjen som berättelsen handlar om heter Younes och jag träffade dem första gången för ett par veckor sedan.
Då, för två veckor sedan, berättade de om de rivningsorder de fått på ett av familjens hus. Samer Hassan Muhammed Younes fick den första rivningsordern på det hus han byggt åt sin familj för ett år sedan. Efter det har israeliska soldater kommit ungefär varannan månad för att ta bilder och förbereda för rivningen. Samer, hans fru och deras tre barn har under hela året bott i ett av husets flera rum, eftersom de inte vågat lägga pengar på att färdigställa de andra. Ingen vet när rivningen kommer att äga rum.
Enligt Osloavtalet är Västbanken uppdelad i tre olika områden, område A, B och C. Vilket område en plats tillhör bestämmer vilka olika nivåer av civil- och säkerhetskontroll de israeliska respektive de palestinska myndigheterna har. Trots att Samer Younes byggt sitt hus på mark som han ärvt av sin familj ligger det i ett C-område vilket betyder att de flesta civila myndigheter samt säkerhetsmyndigheter lyder under den israeliska försvarsmakten. [1] Cirka 62 procent av Västbanken är område C.
För att få lov att bygga i område C måste man ha ett tillstånd som man ska kunna få av den israeliska civila administrationen (ICA). Men de här tillstånden är så svåra att få att antalet nya byggnader inte på något sätt är nog för att möta den naturliga befolkningsökningen i området. Många palestinier har därför inget annat val än att bygga utan tillstånd. [2] Samers mamma och pappa är hans närmsta grannar, deras hus ligger i område B.
Det är i detta hus som Samer, hans fru och deras tre barn bor när vi besöker dem igen. Samers hus är rivet. Det var på morgonen den 11 januari som den israeliska armén, i sällskap av två bulldozers, av märket Caterpillar, kom for att riva huset. Enligt Samers mamma fick familjen bara ett fåtal minuter på sig att förflytta sig själva och sina ägodelar ur huset. Samer själv var i Israel och jobbade, han har tillstånd för det. Rivningen av Samers hus är bara en i raden av många husrivningar, som alla strider mot internationell lag. Mellan januari och juli 2010 revs 199 palestinska byggnader, varav 59 var bostäder. Under de senaste tio åren har de israeliska myndigheterna rivit mer än 2 200 bostäder, vilket har gjort cirka 13 000 palestinier bostadslösa. [3]
Som sagt handlar den här berättelsen inte bara om en familj, ett hus och ett par bulldozers utan också om politik. För samtidigt som man river familjen Samers hus, byggs hela tiden nya israeliska bosättningar. Sedan 1967 har inte mindre än 152 bosättningar byggts, bosättningar som erkänts av det israeliska inrikesministeriet. Till detta antal kommer cirka 100 utposter som inte erkänts. [4]
Trots att det enligt den fjärde Genèvekonventionen, artikel 49, är förbjudet för den ockuperande makten att deportera eller förflytta delar av sin civilbefolkning in i det territorium de ockuperar, bodde totalt 484 100 israeler i bosättningar och utposter på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, år 2008. [5] Det är enligt samma konvention, artikel 53, ett brott mot internationell rätt att förstöra offentlig eller privat egendom på ockuperad mark. [6]
På grund av att Israel bryter mot dessa internationella regler måste nu Samer och hans familj flytta tillbaka till Samers föräldrar. De bor nu 13 personer i samma hus. Samtidigt kan de israeler som bor i de bosättningar som omringar Azzoun Atme, som byn heter, njuta av speciella finansiella fördelar, implementerade av den israeliska staten för att uppmuntra folk att flytta till ockuperad mark. Till exempel erbjuder Byggnads- och bostadsdepartementet reducerade priser och generösa lånerbjudanden till de som köper en bostad på ockuperad mark. [7]
Det märks inte så tydligt när familjen Younes berättar, men detta är politik. I deras berättelse handlar det främst om en familj, ett hus och ett par israeliska bulldozers.
