Efter en stund med det starka söta teet säger fadern i familjen: ”Varje familj har en historia att berätta”. Han lutar sig tillbaka i stolen och det artiga leendet går över i något annat, kanske förbittring, kanske smärta.
Detta är familjen Hilmig Nofals berättelse.
– Före muren brukade hela familjen på fredagarna under olivskörden göra utflykter till våra marker. Vi skördade oliverna, vi arbetade och blev svettiga. Alla bidrog så mycket de orkade. Plockade, rensade och samlade ihop oliverna i säckar som skulle köras till olivpressen. Men när tiden var mogen satte vi oss alla i skuggan under ett träd och tog fram vår matsäck. Det var en enkel måltid, bröd, hummus, za’ata och olivolja och frukt från vår egen trädgård. Och så det goda söta teet. Livet tycktes le mot oss.
– Vi vilade, åt denna enkla måltid, samtalade medan barnen lekte runt omkring oss. Vi var många, hela familjen, flera generationer. Det var glädje och gemenskap i denna samvaro.
Så utbrister han:
– De har berövat oss livets sötma! Vi lever, visst gör vi det, vi har mat för dagen, vi går omkring, vi kan röra oss, inte dit vi önskar, men inom ett begränsat område, ja, men glädjen i livet, vart har den tagit vägen?
UNOCHA har beskrivit samma berättelse i kalla fakta. Detta är vad som drabbade Jayyous när muren byggdes 2003: ”Omkring 8600 dunam (1 dunam= 1000 m2), summan av byns odlade mark, togs av muren och innefattar omkring 50 000 fruktträd och olivträd, alla växthus och de sex grundvattenbrunnarna som används för bevattning. Detta drabbade hundratals familjer, berövade dem deras uppehälle och inskränkte deras rörelsefrihet.” [1]
Detta är Hilmigs berättelse, den historia som berövade honom livets sötma. Den började tjugo år tidigare.
– Min far hade all sin jord runt kullen där den israeliska bosättningen Zufin nu ligger. Det var inte så litet, kanske 40 dunam. Han hade också ett litet hus där vi brukade sova över eller rasta när vi arbetade. En dag kom några israeler till honom och bad att få köpa hans mark. Han sade nej. Då bad de igen. Det blev åter nej. Då kom de utklädda till soldater en natt när han var ensam i huset. De ville att han skulle skriva på ett dokument som rörde något annat. Nu kunde han inte skriva, han var analfabet. Då ville de att han skulle sätta sitt tumavtryck under dokumentet. Men han vägrade. Då bröt de av tummen på honom och misshandlade honom. Mycket sönderslagen skrek han på sin grannfamilj som var beduiner. De hade hundar som de släppte lösa. Det fick bosättarna att ge sig iväg. Den här händelsen finns beskriven i en israelisk tidning från 1991 som Hilmig och hans hustru Atedel Nofal visar upp.
– Men Israel lyckades ändå konfiskera en stor del av marken till bosättningen, fortsätter Hilmig sin berättelse.
– Sedan kom muren och nu ligger all vår mark och våra växthus med grönsaker och frukt på andra sidan. Det enda vi har kvar är huset vi bor i i Jayyous. Min äldsta son har givit sig iväg till Norge där han har sin familj sedan många år. Vi får inte träffa våra barnbarn. Våra söner ser ingen framtid här, de flyr landet.
Det äldsta barnbarnet ska snart börja skolan, han plockar fram ett foto på en leende svartlockig flicka som nyfiket tittar in i kameran.
– Vi får inte hålla våra barnbarn i famnen. Ibland talar vi med dem på Skype.
Hilmigs och Atedels dotter Amal som är tretton år beskriver lyriskt de frukter hon minns växte på andra sidan muren när hon ännu fick vara med och skörda. Före muren. Hilmig:
– Jag kommer aldrig att vara lycklig så länge jag måste be om tillstånd att få besöka mina egna marker. Jag växte upp med träden som min far planterade. Jag ensam har idag fått tillstånd att passera muren till det som är kvar av våra marker. Men inte min hustru och inte mina barn. Nu har jag inte ens fått tillstånd att ta över min traktor. Jag har fått låna en åsna och vagn. Varför? Under en period var det bara min yngsta son som fick tillstånd, han var då tio år. Tror någon att en tioåring skulle kunna skörda oliverna ensam? [2] I höst har jag varit ensam om att genomföra hela olivskörden. Nu är det frukten och grönsakerna i växthuset. Många dunam har jag fått lämna. Det är ett tungt arbete och jag måste anställa folk för att få det gjort, jag räcker inte till själv. Nu måste Atedel arbeta i skolan för att vi ska få ihop till vardagen. Det kostar att studera på universitetet där min dotter läser engelska. Vi klarar oss. Men vi har mycket bitterhet inom oss. Varför kommer mina döttrar aldrig att få se havet?
