Nasser al-Din möter oss i dörren till sitt hus. Några av barnen tittar nyfiket fram från köket. Bredvid honom står sjuttonåriga sonen Abdul Rahman. Vi sätter oss alla i hans vardagsrum. Regnet smattrar utanför, himlen ovanför är som en tät grå massa som inte släpper igenom något ljus. Det är kallt. Det tar inte lång stund innan vi blir bjudna på hett te med smak av maramia, salvia.
Nasser börjar osentimentalt och sakligt berätta för oss om hur hans familj drabbats av ockupationen. Det här är hans berättelse.
Den tionde oktober 2010 var dagen då familjens hus demolerades. Den israeliska militären kom klockan två på natten med bulldozrar för att riva familjens hus. Mellan klockan två och fyra demolerades deras hus. Nassers då sexåriga son har frågat sin far många gånger varför de rev hans rum.
– Min far kanske har gjort något dumt, men jag har inte gjort något fel, sa sonen.
Idag bor familjen i ett hus med tre bäddar, Nasser med sina två fruar och tio barn.
Byn de bor i heter al-Jab’a och ligger söder om Betlehem. De som bor i byn har förlorat en stor del av sin mark till följd av muren och de israeliska bosättningarna och det faktum att byn ligger i område C vilket innebär att området är under israeliskt styre. [1]
Idag finns bara en väg ut från byn. Byn stöter på många liknande problem som andra byar i Betlehemdistriktet. Det som är unikt för al-Jab’a är att byn på grund av sitt läge är mycket isolerad och till följd av det saknar grundläggande tjänster, som infrastruktur, underhåll, sophantering och så vidare.
Men det är inte det jag vill berätta om här utan om Nasser och hans familj.
– Vi har rättigheter, jag vill leva i fred och att mina barn ska få växa upp som barn, kunna ha bra kläder och äta näringsrik mat.
Nasser har bott i USA under många år och pratar utmärkt engelska. Han är utbildad dataingenjör. Idag försörjer han sig och sin familj på vad jordbruket ger.
För fem år sedan arresterades han äldsta son, Mohammed, då sexton år gammal. Han satt fängslad i sex månader åtalad för att kastat sten mot militären.
Hans far vet inte om det är sant eller inte, men Mohammed blev då tvingad att erkänna att han kastat sten. När han kommer ut från fängelset är han svårt traumatiserad, han har svårt att hantera sina känslor. Efter sex månader, nu är vi i januari 2011, försvinner Mohammed hemifrån och sedan dess har hans far inte sett honom och han vet inte var han befinner sig.
Efter påfyllning av andra koppen hett te fortsätter Nasser berätta om sin näst äldsta son Hussein, tjugo år, som arresterades för tre veckor sedan. Det är än idag oklart för familjen vad det är han är anklagad för. Han fick betala böter på femhundra shekel, vilket motsvarar ungefär tusen svenska kronor. Hussein fick spendera söndag till torsdag frihetsberövad.
Torsdagen den sjunde januari får hans far ett samtal från sin son mitt i natten. Hussein har släppts mitt i natt i Ramallah. Ramallah ligger ungefär en timmes bilfärd från byn. Hussein har inga pengar på sig. Hans far betalar för taxiresan hem till al-Jab’a.
Nasser vill inte klaga eller berätta om det som är besvärligt och tungt utan vad som ger dem ork att fortsätta. Byn har en stark sammanhållning och det ger människor kraft.
– Vi har tjugo läkare och flera utbildade dataingenjörer i byn, vi vill inte vara beroende av någon annan. Vi vill vara självförsörjande och leva i fred utan ockupation.
Tyvärr är den här familjens berättelse inte unik eller den sista här på Västbanken. Många familjer delar deras öde. Nasser säger adjö med orden:
– Att ni kommer hit och lyssnar får oss att känna oss mindre ensamma. Att ni lyssnar på våra berättelser och förmedlar dem vidare ger oss styrka.
Bilder
1. Nasser al-Din och sonen Abdul Rahman delar med sig av familjens berättelse. Foto: Mina Olsson
2. Nasser al-Din och Abdul Rahman tar emot oss i dörren till sitt hem. Foto: Mina Olsson
