En för alla, alla för en…?

Vi är på besök i Beit Kahil, ett samhälle strax norr om Hebron. En stor mängd barn möter  oss så fort bilen stannar. Min följeslagarkollega ropar ”merhaba” med ett stort leende och börjar genast busa med barnen som snart skriker av skratt. Just nu tänker ingen på att flera av barnen har anhöriga i israeliskt häkte och snart kommer få sina hem rivna av israelisk militär.

Ett brott har begåtts där en ung människa mist livet under våldsamma omständigheter. Det är ett fruktansvärt brott. Inom ett par dagar häktas fyra människor. Under månaden som följer grips ytterligare minst arton personer under nattliga räder, alla från samma by och släkt. I skrivande stund har ännu ingen åtalats och endast två personer är misstänkta för direkt inblandning i brottet. Redan vid gripandet uttalade sig premiärminister Benjamin Netanyahu och sa att ”We have mapped the terrorists’ homes and we will soon demolish them” (”Vi har kartlagt terroristernas hem och kommer snart att riva ner dem”) [1]. Redan vid de första gripandena tog militären mått på husen och förteckningar över vilka som bor i respektive hushåll. Familjerna här vet vad det betyder – fakta om byggnaden behövs vid rivningen. Israeliska militären har en speciell enhet med experter inom området. Kollektiv bestraffning strider mot flertalet internationella lagar, däribland Genèvekonventionen [2]. Men det finns ett utrymme i israelisk lag som tillåter detta, en kvarleva från det brittiska styret före staten Israels grundande, i form av ett slags militär undantagslag [3]. Denna lag förnyas årligen i Knesset, Israels parlament.

Detta är vårt andra besök i Beit Kahil och den här dagen är stämningen än mer tryckt än första gången vi var här. Nattliga räder och arresteringar sliter på familjerna, inte minst på barnen som får mardrömmar, kissar i sängen och visar andra tecken på trauma. Minst sjuttio byinvånare som arbetar i Israel har utan förklaring fått sina arbetstillstånd indragna. Häromdagen kom beskedet de befarat: den israeliska militären har via familjernas juridiska ombud lämnat order om att tre hem ska rivas.

Vi promenerar ner till Muhammad och Abdu Ahmans hus. Bröderna är fem och tre år gamla och båda föräldrarna är häktade. Nu bor de hos sin farmor, eftersom mormor fick ett slaganfall under den senaste nattliga räden av israelisk militär. Familjen har tömt huset i väntan på att det ska rivas, ingen vågar hoppas på att deras överklagan till högsta domstolen ska ha någon effekt. Hisham Sharabati, som arbetar för Hebron Defense Committee, HDF, berättar att detta sker mycket mycket sällan [4]. Han berättar vidare att det är sedan länge bevisat att kollektiv bestraffning inte har den avskräckande effekt som var avsikten, men trots detta fortsätter den att praktiseras. Vedergällning ses som politisk handlingskraft.

Mohammad sparkar vant av sig skorna och springer in i huset, han vill visa oss sitt rum. Tapeterna med leksaksmotiv har märken som visar var sängen och bokhyllan har stått. Pojkarna förklarar, först blygt, sen lite ivrigt hur allt har sett ut. Utsikten genom fönstret bjuder på dignande vinrankor och berg efter berg med smala remsor av odlingsmark. Beit Kahil är ett populärt utflyktsmål för vandrare får vi veta, vyerna är spektakulära. Plötsligt hör vi skratt bakom oss. Det är flera av barnen från gatan som smyger på oss och de kiknar av skratt när vi vänder oss om. De vill att vår kollega ska komma ut och leka.

På terrassen står farmor och sopar lite förstrött undan torra blad. Hon slår ut med handen mot överflödet av druvor över våra huvuden, tar ner en klase och ler nästan lite ursäktande.
– Ta så mycket ni vill!
Nästa stopp är vid ett flerfamiljshus där två lägenheter har fått rivningsorder. Vi följeslagare tittar oss lite förvirrat runt, hur är det möjligt? Hisham förklarar lite uppgivet.
– Man kan riva ett hus på minst tre sätt; demolera det helt genom att jämna det med marken eller spränga det. Eller helt enkelt göra det obeboeligt genom att fylla huset med cement eller skumgummi.
Han berättar om tidigare fall han haft och flera i sällskapet nickar igenkännande. Det uppstår en diskussion om vilken metod som gör mest skada och man försöker gissa vilken metod som kommer användas den här gången. Någon minns när ett grannhus sprängdes och alla rutorna i omkringliggande hus sprack. En av lägenheterna ligger på övervåningen och alla är överens om att om den skulle fyllas med cement, så kommer huset att kollapsa under tyngden. Man försöker också gissa hur många hus som i slutändan kommer att rivas i byn.

Men ingen har ännu åtalats för något brott, hur är det då möjligt att utdöma kollektiva straff i en rättsstat? Hisham ler skevt och berättar att palestinier på det ockuperade området alltid döms i militär domstol, medan israeliska medborgare, inklusive bosättare på Västbanken, alltid döms i civil domstol. För palestinierna är bevisbördan alltid den motsatta, det vill säga att man är skyldig tills motsatsen bevisats [5]. Häktningstiderna har ingen bortre gräns och fungerar i sig som kollektiv bestraffning [6].
– Hur kan man ens prata om rättvisa? Hisham skakar på huvudet. Är hela byn skyldig?
Barnen leker tafatt med följeslagarkollegan mellan husen. Farmor kommer vaggande upp från huset med fler druvor.
– Se här, ta mera. Jag önskar er en säker resa!
Vi sätter oss i bilen med druvklasar i knäet. Barnen vill aldrig sluta vinka. Hur kommer bygatan att se ut vid vårt nästa besök?