”Antingen föds man rädd för andra människor eller så föds man orädd för andra människor. Jag är inte rädd för människor. Jag är inte rädd i Kina, Afrika, Kanada och jag är inte rädd här. Människor är människor är människor… Men här är människor rädda för varandra.”
Jag pratar med Hagid. En kvinna som är medlem i Machsom Watch, den israeliska kvinnoorganisationen som åker runt till checkpoints för att se att soldaterna sköter sig. Hon är inte mer än 150 centimeter lång, men är en kraftfull kvinna som ogillar att vara politisk korrekt och som säkert kan sätta skräck i den tuffaste av soldater. ”Min erfarenhet säger att det finns fler goda än onda människor i världen. Problemet är att när någon gör något ont krävs det många goda människor för att fixa det. Det är därför vi ska passa oss för att göra ont.”
Jag fick en liten föreläsning av Hagid, som några gånger tidigare, men jag lyssnar gärna. Hon har en skön inställning. Vi har gått med barnen till och från Cordobaskolan i drygt en månad och idag var det dags att ta avsked. Det var sabbat och vi fruktade att det kunde bli problem då bosättarbarnen är lediga, men stenarna och äggen som kastades från bosättningen nådde inte fram till barnen. På förmiddagen kom en journalist till skolan och han satte sig hos oss. En av hans första frågor var ”Vad är det värsta ni råkat ut för”? Vi berättade att vi har haft en lugn period med endast ett fåtal oroliga dagar då barnen eller personalen på skolan blivit skadade. Mitt intryck var att journalisten verkade lite besviken, som om han förväntade sig berättelser med lite mer action.
Men faktum är att även om vi har haft en lugn tid i Hebron så pågår det en ständig våldshandling. Ockupationen är ju som många påpekat en ständig – om än lågintensiv – våldshandling. På väg till skolan möter eleverna soldater med stora automatvapen, en till tre checkpoints, taggtråd, bosättningar med bosättare, israeliska flaggor och planscher. Polis och militär åker fram och tillbaka på huvudgatan Al Shuhada Street i skottsäkra fordon. Det finns osynliga gränser över vilka de palestinska barnen inte får passera. Barnen går igenom metalldetektorer, som en del föräldrar befarar kan vara skadliga. Barnen får stanna i väskkontroller där soldaterna letar igenom deras ryggsäckar. På skolan får den trasiga kopieringsmaskinen stå kvar för det finns ingen möjlighet att frakta bort den. Palestinier får inte köra bil i området. I Tel Rumeida blir barnen hela tiden påminda om ockupationen och att de inte är välkomna i området.
Det här är verkligheten för de barn som vi mött varje morgon. De vet så väl vad som gäller och de kan spelreglerna. Skulle jag kunna föreställa mig de barn jag känner hemma leva och gå till skolan under dessa förhållanden? Aldrig. Så varför ska dessa barn behöva göra det? Jag tror också att det är viktigt att poängtera att även israeliska barn på många ställen lever i samma militariserade samhälle. Bosättarbarnen i Tel Rumeida möter samma soldater, polisbilar och automatvapen som de palestinska barnen när de går utanför dörren, fast det är bosättarna som ska skyddas av den militära närvaron.
Jag tror som Hagid, att det finns fler goda människor i världen än onda. Vi har mött positiva krafter i både Israel och på Västbanken. Och nu krävs det riktigt många goda människor för att få ordning på det onda som sker varje dag på Västbanken, i Gaza och i Israel. Men så är det den där rädslan. Jag tror att den militära närvaron i Hebron bygger på rädsla. Checkpoints, väskkontrollerna, taggtråden, begränsningen av rörelsefrihet och det ständiga förtrycket. Och varje gång man frågar en soldat vad skälet till detta är, så är svaret alltid detsamma: Security, säkerhet!! Visst, men är de verkligen rädda för de här barnen?
