En frihetsberövad generation

Mina kollegor kommer en fredagsförmiddag gående genom en israelisk kontrollstation med en delegation på drygt tjugo personer, som alla är intresserade av att veta mer om situationen i Hebron. Det första som möter dem är en av de mörkaste sidorna av ockupationen, på andra sidan kontrollstationen har soldaterna nämligen arresterat en 12-årig pojke, han är anklagad för att ha kastat sten. Soldaterna har försett honom med en ögonbindel och handfängsel, som de försöker avlägsna inför internationella ögon. Pojken är arresterad utan någon vuxen närvarande.

Samma dag blir vi vittnen till ännu en barnarrestering, denna gång är det två pojkar som förs bort, av militärer som binder för barnens ögon och sätter deras händer i handfängsel. Den arresteringen lyckas en av följeslagarna att fånga på bild.

Under den senaste veckan har vi blivit vittnen till ett antal barnarresteringar, ibland har vi befunnit oss på platsen av en ren slump, men det ingår också i vårt uppdrag att rycka ut när vi får rapporteringar om barnarresteringar. Vårt jobb är att dokumentera sådana händelser, men vi försöker också stödja den drabbade familjen eller kontakta andra organisationer och myndigheter som kanske kan ta reda på vart barnen befinner sig.

Ofta handlar det om tonåringar, men förra veckan hörde vi att en fem år gammal pojke skulle ha blivit arresterad. Och det är pojkar det handlar om, enligt statistik som jag tar del av från organisationen ”Defence for Children International Palestine” (DCI) har i genomsnitt 211 palestinska barn i månaden fängslats av den israeliska militären i år, av dessa är enbart fem flickor [1]. Viktigt att veta är dock att dessa siffror enbart visar antalet barn som arresteras, många fler anhålls under allt från någon timme upp till ett dygn, utan att synas i statistiken. Pojkarna arresteras i de flesta fall för att ha kastat sten, oftast mot soldater, ett brott som för ett barn mellan 12 och 13 år ger högst sex månaders fängelse, men har de fyllt 14 så är det maximala straffet tjugo år [2].

Israel införde dessa hårda militär lagar på det ockuperade palestinska territoriet genom en militär order redan under Sexdagarskriget år 1967. Vilket innebär att det är militära befälhavare som sedan dess besitter lagstiftande, verkställande och rättsliga befogenheter. De institutioner som är inblandade vid själva arresteringarna av dessa barn är därför armen, polisen och den israeliska säkerhetstjänsten. Rättegången sker sedan inför en särskild militärdomstol för palestinska barn och ungdomar.

Som ekumeniska följeslagare ser vi dessa barn arresteras, vi ser hur soldaterna sätter ögonbindlar samt handfängsel på dem och vi blir ofta stående med förtvivlade föräldrar som inte vet vart deras barn förs när militärjeepen kör iväg, vad de kommer att utsättas för eller när de kommer att se dem igen. Efter att barnen har förts bort får vi förlita oss på information från andra organisationer som internationella röda korset eller UNICEF. Enligt UNICEF är illabehandlingen av barn som kommer i kontakt med det israeliska militära systemet utbredda, systematiska och institutionaliserade genom hela processen, från det att barnet arresteras, under rättegångsförfarandet och avtjänandet av eventuella straff [3].

Enligt internationell rätt, tillämplig både i Israel och det ockuperade palestinska territoriet förbjuds all användning av tortyr eller annan grym, inhuman eller förnedrande behandling. Alla barn som kommer i kontakt med rättsväsenden skall behandlas med värdighet och respekt i alla lägen. Förbudet är absolut och utan undantag, inte ens vid säkerhetsöverväganden eller i krig får de undantas.  Det innebär att Israels behandling av dessa barn bryter mot viktiga internationellt erkända rättskällor, i detta fall barnkonventionen och konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Vi missar dock de flesta barnarresteringar, eftersom en stor del av dessa utförs under nätterna, då soldater i full stridsmundering dyker upp i barnens hem, rycker upp dem ur deras sömn, för att föra iväg dem på samma sätt som vi sett, iförda ögonbindel och handfängsel. Men att väckas mitt i natten, många gånger utan att veta vart man förs eller varför, utgör ännu ett element av rädsla.

Efter att barnen har arresterats förs de oftast direkt till ett förhörscenter, men många barn vittnar om missförhållanden under resan dit. Rapporterna är många om både fysiska och verbala övergrepp. Barnen har under arresteringen sällan tillgång till vatten, mat eller toaletter. Under förhören beviljas de sällan eller aldrig varken en advokat eller förälder att närvara, vilket även det är olagligt enligt internationell rätt.

Förhören innefattar ofta en blandning av skrämseltaktiker genom hot eller fysiskt våld, med syftet att få barnen att erkänna. Barnens händer behålls bundna under förhören, ibland binds de fast till en stol. Barnen har enligt UNICEF hotats med fysiskt våld, isolering eller sexuella övergrepp mot dem själva eller familjemedlemmar. Dessa förhörsmetoder resulterar i att de flesta barn erkänner brott, ofta sker dessa skriftligt även om majoriteten av dessa barn inte förstår innehållet på de papper de skriver under eftersom texten är skrivet på hebreiska.

Många av de barn som arresteras släpps samma dag och finns därför inte med i statistiken. Medan de som ställs inför rätta inför militärdomstolen förs in i rättssalen iförda fängelsedräkter, med kedjor runt deras händer och fötter. De flesta barnen möter inte sin advokat förrän i militärdomstolen, där även domstolsförfarandet sker på hebreiska, ett språk som majoriteten av palestinier inte förstår. Ofta är det barnens egna erkännanden som används som bevismaterial. Och många barn pläderar skuld, i hopp om att detta skall reducera längden av deras straff. De palestinska barn som döms avtjänar dessutom sitt straff i israeliska fängelser, vilket inte bara är emot internationell rätt, utan även försvårar besök från deras familj.