– Titta, så vackert det är, vilken fantastisk natur! Det här blickar jag ut över varje morgon när jag lämnar dottern på dagis. Keren pekar ut över Genesarets sjö. Vattnet ligger lugnt och stilla och på andra sidan ser man Tiberias.
Keren och hennes familj bor i Ramot, en moshav [1] på östra sidan av Genesarets sjö. De har två barn på sju respektive tre år. Kerens man har bott i Ramot sedan han var fem år. Hans familj flyttade dit 1969, då Ramot byggdes. Tidigare bodde de i kibbutzen Ein Gev, som ligger cirka en mil söderut vid Genesarets sjö.
Jag gästar Keren och hennes familj, under några dagars ledighet, tillsammans med min familj. Keren är kusin med vår sons flickvän. Vi bor i ett av de små semesterhusen som Kerens svärföräldrar hyr ut. De driver en av moshavens turistanläggningar. Den judiska högtiden Pesach, som i år sammanfaller med den kristna påsken, närmar sig. Skolorna har lov i två veckor och alla de åtta ”stugorna” är uthyrda.
Keren och hennes man jobbar med turism. De ordnar jeepturer, kanotpaddling och andra utflykter med äventyrsupplevelser. Förutom privatpersoner är det många företag som anlitar dem. Vi får följa med på en två timmars jeeptur upp i bergen. Vår guide stannar ofta och berättar kunnigt om naturen, växter och djur. Han är också väl insatt i den historiska och politiska situationen och beskriver olika händelser i området. När vi passerar ett stängsel med varningsskyltar för minor, berättar han att det är kvar sedan kriget med Syrien och att det då och då inträffar att djur skadas när de kommer in i sådana områden. Det har också hänt att människor skadats och omkommit.
Vi stannar på en bergstopp, dricker te, som vår guide kokar på växter han plockat utefter vägen och ser solnedgången över Genesarets sjö. Det är vackert. Keren är uppväxt på kibbutz. Hennes svenska mamma kom till kibbutzen Ginosar i sin ungdom, fann kärleken och blev kvar. När hon gifte sig med sin israeliske man, konverterade hon till judendomen. Det var framförallt för våra eventuellt kommande barns skull, har hon berättat för mig tidigare. Det skulle underlätta för dem om de var judiska (man ärver sin judiska identitet från sin mamma).
Kerens mamma bor sedan flera år i Sverige. En av dagarna, då vi ”turistar” runt Genesarets sjö, besöker vi också Ginosar. Kibbutzen ligger strax norr om Tiberias, vid stranden till Genesarets sjö. Det är en gammal kibbutz, bildad 1937 av en grupp unga socialister. Kibbutzens inkomster kom då från jordbruk, men man har senare alltmer satsat på turism. Idag driver kibbutzen bland annat ett hotell och en semesterby och de har ett museum, där en båt från Jesu tid, är den stora attraktionen. I kibbutzen finns fortfarande skola och daghem, sporthall och affär. En stor bananodling ligger i anslutning till bostadsområdet och de har även boskap. I utkanten av kibbutzen finns deras egen begravningsplats, där bland annat Kerens pappa och farföräldrar är begravda.
Uppskattningsvis bor det cirka 400 personer i kibbutzen. Kibbutzen, som tidigare varit en blomstrande trädgård, ser sliten ut, tycker vi när vi går runt. Speciellt de allmänna byggnaderna, som idag inte används i samma utsträckning. Kerens uppfattning är också att kibbutzen på många sätt har stått still i utvecklingen. Att växa upp på kibbutz, berättar Keren, var annorlunda.
När hon var liten, bodde barnen i ”barnhuset” och var hem till föräldrarna efter skolan. Middagen åts i den gemensamma matsalen, som var en viktig mötesplats för barn och vuxna. Tack vare Kerens svenska mamma med sina ”konstiga idéer” och en pappa som kunde stå emot kibbutzens regler, var Keren det första barnet som sov hemma hos sina föräldrar. De hade också stöd från Kerens farföräldrar och fick, efter samtal med psykolog, ett godkännande från kibbutzens ordförande. Husen var väldigt små, ofta bara ett rum och kök. I takt med att tiderna förändrades och alltfler barn sov hemma, så fick man lov att bygga ut husen. Keren tror inte att det är så vanligt med ”barnhus” i kibbutzer nu för tiden.
När Keren var liten var kibbutzen verkligen ett eget samhälle. Alla jobbade inom kibbutzen, den var till stor del självförsörjande genom jordbruket och man fick det man behövde genom kibbutzens försorg. Tidigare fanns där också gemensam matsal, ett tvätteri, eget postkontor med mera. När Keren med familj skulle åka till Sverige och hälsa på, fick de svenska släktingarna stå för biljetterna, annars hade de inte ekonomisk möjlighet att komma hem på besök.
De arbetsuppgifter Keren var ålagd att utföra för kibbutzens räkning under skollovet, fick hon göra på andra dagar. På Västbanken är ockupationen och dess effekter på den palestinska befolkningen påtaglig. Området på Golanhöjderna, som vi besöker, präglas inte på samma vis av en tydlig militärnärvaro, vi ser inga vägspärrar, inte heller någon mur eller barriär mellan Israel och ockuperat område.
Livet tycks gå sin gilla gång på ett helt annat sätt. Dock förekommer överflygningar av israeliskt stridsflyg både nu och då, troligen främst i spaningssyfte, men kanske också för att visa musklerna i avskräckande syfte.
– Hur är det att bo och leva på Golanhöjderna, undrar jag. Hur påverkar det er, att ni faktiskt lever på ockuperat område?
– Under de perioder som det pågått förhandlingar med Syrien, har vi förstås särskilt funderat över vår situation, svarar Keren. Vi märkte att det fanns en stor okunskap om Golanhöjderna och när det var förslag om folkomröstning i frågan om Golanhöjderna, ökade vi, liksom andra i området som jobbar med turism, antalet turistturer, för att fler israeler skulle se och veta vilket område det handlar om. Det var vårt sätt att försöka påverka och motivera, så att Israel skulle inse värdet av att behålla området.
– Vi vet inte hur framtiden blir, den är oviss och oroar oss. Det kan bli så att vi måste lämna moshaven, så blev det ju för israelerna i Gazaområdet. Vi har följt hur det har gått för dem som fått lämna bosättningen i Gaza. Många har haft svårt att köpa likvärdiga hus, få arbete etc. Min faster med familj fick bara lämna sina hus och odlingar och åka därifrån. Många familjer har haft svårt att finna sig tillrätta i den nya tillvaron.
– Men, vi hoppas förstås att vi ska kunna bo och leva här i framtiden också, avslutar Keren.
