'- Hej Thomas, det är Abed. Bosättarna har attackerat mitt hem, kan du komma hit? Inte riktigt det samtal jag hade väntat mig att få kl. 22 en tisdag kväll. Istället för att gå och lägga mig efter en lång dag, som började kl. 03:00 när väckarklockan ringde för att jag skulle upp och observera en gränsövergång, finner jag mig själv plötsligt i en taxi på väg till Abed och hans familj i centrala Hebron.
Hebron är en delad stad. Det gör att när jag närmar mig området som Abed bor i måste jag lämna taxin och gå den sista biten och passera en militärpost (checkpoint 56) eftersom jag lämnar det område som styrs av den Palestinska myndigheten (H1) och tar mig in i det område som är under israelisk militär kontroll (H2)[1].
Abeds familj bor i H2, området som styrs av den israeliska militären. I H2-området bor ca 500 israeliska bosättare och ungefär 30 000 palestinier. Shuhada Street, som gatan Abed bor på heter, stängdes för palestinier 1994 för att skydda bosättarna som bor inne i centrala Hebron. Tre av de fyra bosättningarna inne i Hebron ligger längs med Shuhada street. Precis som alla andra bosättningar på det palestinska området är de olagliga enligt internationell humanitär rätt, enligt artikel 49 i fjärde Genèvekonventionen som förbjuder förflyttning av ockupationsmaktens befolkning till det ockuperade området. [2]
Gatan, som tidigare var den viktigaste marknadsgatan i Hebron, stängdes 1994 för att stoppa upploppen efter att Baruch Goldstein hade skjutit ihjäl 29 palestinier inne i Abrahammoskén. Dörrarna till affärerna och hemmen på gatan svetsades igen och palestinierna förbjöds att röra sig på gatan. Enligt uppgifter från UNOCHA (United Nations Office for Coordination of Humanitarian Affairs) har begränsningarna, vägspärrar och utegångsförbud, som Israel infört i H2 sedan år 2000 lett till att 1829 affärer i området har tvingats stänga och att 77 procent av palestinierna som bor där nu lever under fattigdomsgränsen [3].
Den gamla staden spärras av från resten av Hebron med 122 vägspärrar och andra hinder.[4] Trots att det skulle vara en tillfällig lösning[5] är gatan fortfarande stängd för palestinier idag, 17 år senare. När vi passerar militärkontrollen och kommer till Abeds hus så är gatan tom. Bosättarna som tog sig in i Abeds hus och kastade sten har gått vidare. Ett par som är på besök hos familjen med sin 7 månader gamla son är rädda för att gå hem ifall bosättarna skulle vara kvar i området. Vi erbjuder oss att följa med familjen till det palestinska området och de tar snabbt sina saker och följer oss ut på gatan.
När vi närmar oss militärkontrollen mellan de två områdena möts vi plötsligt av bosättarna som är på väg tillbaka. Bosättarna börjar skrika och gå mot oss men vi är nära gränskontrollen och soldaterna som är posterade där ställer sig mellan oss och de arga unga männen och försöker lugna ner dem. Familjen vi följt med skyndar sig över gränsen till H1 där de känner sig tryggare och vi väntar vid militärposteringen en stund innan vi går tillbaka till Abed och hans familj.
Abed är 19 år och studerar engelska och franska på universitetet i Hebron. Han bor med sin mamma och sina två yngre systrar i ett hus på Shuhada street som de delar med två andra familjer. Abed är lugn när vi kommer tillbaka. Kanske för att han är så mycket vanare vid den här typen av händelser än jag. Som han själv säger:
– This is normal for us, much worse happens all the time.
Det här är inte första gången familjen utsätts för trakasserier av bosättarna eller militären. Fler gånger har bosättarna till exempel kastat in stora stenblock från kullen ovanför in på familjens innergård. Abed visar oss var blocken har spräckt stengolvet och tanken på vad som skulle hända om en människa hade träffats får mig att rysa. Nu har familjen spänt upp ett tygnät över taket.
När jag påpekar att det förmodligen inte skulle stoppa en så stor sten rycker Abed på axlarna och säger att det kanske i alla fall ger en förvarning så man hinner akta sig. Innan vi lämnar familjen för kvällen kommer vi överrens om att komma tillbaka nästa kväll. Just nu firas nämligen Rosh Hashana, det judiska nyåret som firas till minne av att jorden skapades denna dag och trakasserierna brukar öka på helger och högtider när bosättarna är lediga.
På vägen hem funderar jag över hur denna högtid som för så många innebär glädje, en tid av eftertanke och botgöring som ska leda till försoning under Yom Kippur, missbrukas av andra och används för att trakassera och skrämma de som uppfattas som annorlunda.
Thomas Strömberg
Hebron september 2011
[1] http://www.btselem.org/sites
[2] http://www.icrc.org
[3] http://tiph.org/en/About_Hebron/Hebron_today/
[4] http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt
[5] http://tiph.org/en/About_TIPH/Mandate_and_Agreements/Hebron_Protocol/
