I vårt uppdrag som ekumeniska följeslagare ingår även att besöka några byar runt omkring Yanoun. En av dem är Tawayel som ligger i Västbankens mest bördiga områden, på gränsen till Jordandalen. Här lever alla bybor med hot om att deras hus ska rivas av militären.
Människorna i Tawayel livnär sig på fårskötsel och brukar jorden för sin egen försörjning. Det betyder att de är beroende av sin mark. Men sedan 1970-talet har den israeliska armén deklarerat att byn ligger på militärt område. Det betyder bland annat att byns mark används som som arméns övningsfält.
Vetet är viktigt för människorna här. De stora buckliga brödkakorna bakas i en taboun (1) varje morgon. Brödet är en gåva och det är heligt. Vi kan varken köpa bröd i byarna eller kasta det när det blir dåligt. Ghassan, vår chaufför som är uppvuxen i byn, berättar att militären oftast väntar med att öva på fälten tills vetet är precis moget. ”Då, några dagar innan vi ska skörda, kommer de” säger han med en uppgiven gest. ”Ibland sätter de eld på vetet också.”
I området finns en israelisk bosättning kallad Gitit och precis som i Yanoun agerar militären till bosättarnas fördel. Det är inte ovanligt att armén förklarar nya palestinska områden för militära och lite senare börjar en bosättning etableras på denna mark. (2) I fallet Tawayel har alla byggnader utom en, inklusive den två år gamla moskén, fått order om rivning. Målet med husrivningar är enligt Israel att avskräcka palestinier från att delta i attacker mot israeler, men en israelisk undersökning 2005 visade att förstörelsen snarare genererar ökat motstånd inom det palestinska samhället mot Israel. Enligt Israeli Committee against House Demolitions, ICAHD, har över 12 000 palestinska hus rivits i det ockuperade territoriet, inklusive östra Jerusalem, sedan 1967. (3) De flesta hustaken i Tawayel består en bit korrugerad plåt och några bildäck. Eftersom order om rivning har delgetts husen skulle ett riktigt tak av cement verka provocerande i militärens ögon.
Många har liksom Ghassan mark i närheten av Tawayel men eftersom de inte kan få tillstånd att bygga hus bor de in den närliggande orten Aqraba. Efter Osloprocessen 1994-1995 delades Västbanken upp i olika områden kallade A, B och C. Denna indelning återspeglar de olika nivåer av civil- och säkerhetskontroll som har tilldelats den israeliska staten respektive den palestinska myndigheten. I område A har den palestinska myndigheten störst maktbefogenheter, i område C minst (se faktaruta nedan).
Byn Tawayel ligger i område C, vilket betyder att Israel har kontrollen över området. Skolan i Tawayel ligger någon kilometer från de andra husen och den byggdes för bara något år sedan av den palestinska myndigheten i område B, alltså ett område där den palestinska myndigheten har ett utökat inflytande. ”Det är säkrare så” säger Ghassan. Skolan är också den enda byggnad i Tawayel som inte hotas av rivning. Den dagen vi besöker skolan håller läraren Kaer en lektion i arabiska med barnen i klass 1 och 2. De arabiska bokstäverna rabblas om och om igen. Kaer är engagerad och bekräftar barnen på ett härligt sätt. När en elev har svarat på en fråga applåderar alla. Skolan i Tawayel ger mig hopp om framtiden. De barn jag har träffat går i skolan åtminstone 12 år och även om familjen är fattig hoppas de ofta kunna skicka skicka något av barnen till universitetet. (4) När freden kommer är de palestinska barnen väl rustade för att bygga upp sitt land.
