Scenen är ett fält med omoget vete, ett partytält intill en vägspärr där israeliska bosättare firar sabbat, våra ytterst begränsade kunskaper om jordbruk, två illegala bosättningar, tio militärer och två poliser som noggrant övervakar varje rörelse vi gör. Detta blir en märklig morgon.
Förstärkta med följeslagare från South Hebron Hills samt medlemmar från två andra fredsorganisationer är vi på väg till Abdel Karim Jabari för att hjälpa till med veteskörden. Enligt överlämningsrapporten från föregående EAPPI-team har bosättare från Kiryat Arba och Givat Ha’avot sedan 2001 jobbat med att anlägga en gångbana mellan bosättningarna samt även uppföra en tältsynagoga på åkermarken. Israelisk polis har enligt domslut i omgångar rivit tältet, men likväl är gångbanan i fullt bruk av bosättare och på platsen för tältsynagogan finns nu istället en militär vägspärr, denna morgon ackompanjerad av ett portabelt partytält där sabbaten firas för fullt. Allt detta på Abdel Karims privata mark. [1]
Så fort vi kommer i närheten av fältet dyker den israeliska militären upp och fotograferar våra pass samt beordrar oss att invänta polisens ankomst. Trots att vi bara ska skörda vete så utgör vi uppenbarligen en säkerhetsrisk för bosättarna i tältet 75 meter därifrån. Polisen anländer snabbt och efter tio minuters samtal med Abdel Karim beslutas det att vi av säkerhetsskäl endast får arbeta på ett begränsat område om cirka 15 x 15 meter av fältets totala cirka 120 x 170 meter. Dessutom får inga verktyg annat än våra händer användas. Militären övervakar varje rörelse vi gör. När jag frågar varför de videofilmar oss förklarar de att vi i och med skörden gör oss skyldiga till en provokation.
– Ni borde istället turista såsom vanliga turister gör.
Solen gassar och trots våra tafatta jordbruksfärdigheter är arbetsstämningen god och på några timmar lyckas vi skörda den lilla plätten mark. Familjen är numera tvungen att skörda snabbt och utan någon förvarning. Alltför många gånger har bosättarna satt eld på grödorna innan de hunnit mogna, förklarar Abdel Karim för mig.
Ayatt Jabari, Abdel Karims dotter, berättar att bosättarna i området har gjort allt för att försöka komma över marken som tillhör familjen. Efter diverse övertalningsförsök och blankocheckar övergick de sedan till hotelser och våld. Ayatts bror var vid ett tillfälle nära att förlora ögat när han misshandlades. Och efter att bosättarna knuffat Abdel Karim nedför en brant kulle är han numera rädd att lämna hemmet och kan därför inte ta ett vanligt jobb. 2005 blev familjen tvungen att bygga en mur runt huset för att försöka hålla bosättarna borta.
– En dag på väg hem från skolan kastade de en sten i huvudet på mig så hårt att jag svimmade. Vi fick vänta nästan tre timmar på ambulansen som hade fastnat i en militär vägspärr. Jag har fortfarande svårt att sova på grund av den ständiga rädslan och smärtorna i bakhuvudet, berättar Ayatt.
Numera tycker dessutom familjen att det är lönlöst att gå till polisen eftersom de alltför många gånger sett palestinier arresteras när de försökt anmäla brott begångna av bosättare. Trots att det finns många övervakningskameror i området så har polisen ofta sagt att kamerorna är tillfälligt trasiga när de försökt anmäla brott. Bland det kontigaste var dock när Abdel Karim förra året fick en faktura på 88 200 shekel (nästan 190 000 kronor) för årlig fastighetsskatt från bosättningen Kiryat Arba med tanke på att familjen sorterar under Hebrons kommun och inte någon bosättning.
– Vem ska vi våga lita på egentligen? undrar Ayatt.
– Omvärlden och i synnerhet dess politiker borde göra som ni följeslagare gjorde för min pappa i morse; handgripligen hjälpa till istället för att sitta och prata. Israel och Palestina kan inte lösa situationen på egen hand, avslutar Ayatt.