Kl 04.20 på morgonen går jag genom den vägspärr som snarare kan liknas med en terminal vilken skiljer östra Jerusalem från Ramallah och Västbanken. Morgonpasset har börjat och under 3 timmar kommer jag stå vid ingången från Västbanken och min kollega vid utgången mot den delen av Västbanken som tillhör östra Jerusalem.
Att ta sig över från östra Jerusalem till Västbanken är lätt och tar inte mer än 1 minut. Att ta sig åt andra hållet är en annan historia. När jag kommer över möts jag av 300 palestinska män som står i kö i väntan på att komma igenom terminalen för att sedan åka vidare till sina arbeten.
Min uppgift här under de hektiska morgontimmarna är att kolla vilka av de 5 identitets-bås som håller öppet och under vilka tider. När det som kallas den humanitära kön öppnar, vilken är en egen genomgång för kvinnor, barn, äldre och sjuka, om någon blir tillbaka skickad och i sådana fall varför. Men framförallt är jag här för att visa solidaritet för de människor som köar här dag ut och dag in för att ta sig till sina arbeten. Min kollega som står vid utgången på andra sidan kommer räkna alla som går igenom, detta för att föra statistik på hur många som går igenom men även hur lång tid övergångarna tar. Denna information delas sedan med organisationer som Unicef, Rädda barnen, Usaid, ICRC mfl. Följeslagarprogrammet är här 3 dagar i veckan och fyller en viktig statistisk funktion här såväl som vid andra vägspärrar runt om på Västbanken.
Efter kriget 1967 ockuperade[1] Israel Västbanken och Gaza. Östra Jerusalem blev annekterat[2] av Israel och israelisk lag införlivades här. De palestinier som var boende i området fick ett så kallat permanent uppehållstillstånd men inte israeliskt medborgarskap. Permanent uppehållstillstånd är likvärdig status som utländska medborgare beviljas vilka fritt valt att komma till Israel. Detta trots att palestinierna är födda i Jerusalem och inte har någon annan hemort[3]. För att behålla sitt uppehållstillstånd måste de bevisa att de spenderar den största delen av sitt dagliga liv i östra Jerusalem.
För att en palestinier som är boende på Västbanken ska kunna ta sig in i östra Jerusalem krävs speciella tillstånd och muren skiljer områdena från varandra. Exempel på tillstånd är för arbete, sjukhusbesök och släktbesök, vilket även gäller nära släkt inklusive maka/make. Den ensidiga annekteringen strider mot internationell rätt och har inte erkänts av det internationella samfundet vilket anser att östra Jerusalem tillhör det ockuperade Palestinska territoriet[4].
Fram till strax efter kl 06.00 går kön ofta väldigt långsamt, idag är en sådan dag. I ett inhägnat område finns ett bås där en soldat sitter och släpper igenom människor in till id-båsen. Han som sitter där idag somnar med jämna mellan rum och männen som står i kön och ser in till honom visslar och ropar för att han ska vakna. Tillslut blir det för mycket frustration och det blir rusning, vilket innebär att alla springer fram och trycker på. Detta hjälper ingenting utan allt som händer är att de klämmer varandra. Ändå är det något som händer nästan varje morgon vi är här. Det är tydligt vilken frustration som finns i luften. Men det finns de som väljer att inte ge sig in i detta och för dem är det bara att stå och vänta tills det släpper. En man kommer fram till mig och börjar prata:
– Jag har sett er här i år nu och vad hjälper det. Jag menar inte att vi inte uppskattar det ni gör men det spelar ingen roll för Israel gör som de vill ändå. Det här är vår verklighet och vi har inget val. Men du, du borde vara hemma och sova.
Jag vill prata med honom om vikten av att internationella ser vad som händer här men inser att det här är hans känsla av situationen och den kan jag inte ändra.
Vid kl 06.00 är det skiftbyte hos soldaterna, det är 4 stycken som kommer ut på innergården. De röker några cigg, står och skämtar och tar sin tid. Detta samtidigt som de människor som köar är som mest stressade att komma till sina arbeten som startar kl. 07.00.
Soldaterna lägger inte direkt märke till mig idag. Men det är inte alltid så utan det har varierat. Jag har blivit filmad på nära håll under obehagliga kommentarer men det har också varit tillfällen då soldater kommit fram och frågat hur jag mår och om jag vill ha kaffe. Så variationerna är stora som i allt man möter i den här konflikten. Soldaterna som jag nu står och tittar på är inte mer än 18-20 år. Det är verkligen något som varit slående för mig dagligen under min dryga månad här. Soldaterna är alla så unga. De är i samma ålder som de ungdomar jag arbetar med hemma. Hur skulle det bli om vi satte stora vapen i händerna på dem och de fick den makt de här soldaterna har? Nej jag vill verkligen inte ens föreställa mig hur det skulle bli.
Under vår utbildningsvecka, som alla följeslagare får innan de påbörjar uppdraget, hölls en av föreläsningarna av Avihai Stollar från Breaking the Silence [5]. Han berättade om sina upplevelser under sin militärtjänstgöring:
– Att göra militärtjänsten är en aktiv chock, berättar han. Men detta var inget han reflekterade över då den pågick utan det var först efter den 3 år långa militärtjänsten avslutades och han som många andra åkt till Goa i Indien som tankarna kom. Han såg där hur illa israelerna betedde sig mot indierna och började se klarare på vad de själva utsätts för och hur detta påverkar de israeliska ungdomarna och samhället i stort. Jag avbryts i mina tankar av en kille som står bredvid mig:
– Väldigt dålig morgon, säger han.
Mahmoud som han heter berättar att han nyligen bytt arbete. Det är sämre på det här stället, de tar halva dagslönen när man kommer sent. Vilket han gör ofta på grund av situationen här. Problemet är att man aldrig vet hur lång tid det skall ta, det kan ta 15 min såväl som 2 timmar. Samtidigt som jag står och pratar med Mahmoud stannar en man till vid min kollega Simon, gestikulerar upprört och säger:
– De är barn och de leker med oss.
Det har tagit mannen över 2 timmar att ta sig igenom idag. Klockan har blivit 07.30 och det är dags för mig att gå över till östra Jerusalem. Det står fortfarande ca 100 personer i kö och jag ställer mig och väntar med dem. En mamma och hennes två barn fastnar i id-kontrollen framför mig så jag blir stående en stund. De får tillslut vända tillbaka, jag frågar henne vad som hänt. Inget tillstånd säger hon och pekar på barnen, 5 och 7 år gamla. Hennes väninna tar ett foto på dem till släkten de skulle träffat innan hon skyndar igenom id-båset.
Kl 08.15 kommer jag äntligen ut till min kollega. Trötta och hungriga hoppar vi på bussen, nu är det frukost som gäller och efter den här morgonen behövs det verkligen.
