Det är sen eftermiddag och solen står lågt. Vi står vid en grop i marken, stor som en fotbollsplan, utan att riktigt förstå vad vi ser.
Bishara Issa, vår chaufför, har frågat om vi vill se en julklapp. Han berättar att på julnatten förra året blev han uppringd av en god vän som frågade om han ville följa med och se på julklappen de fått.
De åker ut och ser det som varit en regnvattendamm täckt med en kraftig plastfolie, nu är den förstörd av israeliska bulldozrar och ser bara ut som ett sår i marken. Medan vi står där kommer en av de tio bönder, Shadi Ammad Masai, som skulle ha kunnat få vatten till sina odlingar från dammen.
Han berättar om bidraget från en biståndsorganisation, som förmedlats via Palestinska myndigheten, och gjort det möjligt att utföra jobbet med dammen. På julnatten förstördes dammen och hoppet, om att kunna odla grönsaker som skulle ge bättre avkastning, är nu borta.
Nu får bönderna istället köpa vatten från Mekorot, det israeliska vattenföretaget som tar vattnet från en stor vattenreservoar på Västbanken direkt under den mark vi står på.
Vattenbristen ger mindre skörd, ökad produktionskostnad och lägre inkomster för de palestinska bönderna. Några kilometer längre söderut ligger tre mycket stora israeliska dammar för regnvatten uppsamlat från Nablusregionen, längre in på Västbanken. Dammarna blir en synlig påminnelse om hur olika villkoren är för palestinska odlare och de israeliska bosättarna.
Vattenfrågan har varit dagens tema och innan beskrivningen av bybesöket vill jag delge en kort historik över hur vattentillgångarna har hanterats.
Efter kriget 1967 deklarerade Israel att alla Västbankens vattentillgångar stod under militär kontroll och var statlig egendom. Senare anslöts det befintliga nätet på Västbanken till det israeliska och 1982 övertogs hela infrastrukturen av Mekorot, där israeliska staten äger 50 %. Värdet av vattennätet beräknades till 5 miljoner US dollar och såldes för en shekel cirka 0,25 US dollar.[1]
Dagen började med ett besök i byn Bardala, i norra Jordandalen, där såg vi tydligt hur vattenfördelningen sker rent praktiskt. Abu Abdallah, byns muhktar (bychef), visar den gamla pumpen som gav byn vatten trots att borrhålet endast behövde vara sju meter djupt. Nu har Mekorot ett borrhål alldeles intill med ett större djup, kanske mer än 100 meter. Då sänks grundvattennivån så att inga av de för palestinierna tillåtna borrdjupen längre ger vatten eller enbart salthaltigt vatten. Alltså måste byborna köpa sitt vatten från sin egen källa till hushåll, djur och odling. Det är bara dadelpalmer som klarar det saltare vattnet, bevattningen riskerar dessutom att göra jorden allt saltare eftersom det regnar väldigt lite i området.
Nu måste de flesta bybor dessutom ha tillgång till traktor och stor vattentank för att kunna hämta eller lagra större vattenmängder. Detta ökar naturligtvis kostnaderna för hushållet och odlingarna. Ett annat problem är att Israel kan styra vattentillgången över året vilket betyder att man stryper det under sommaren när behovet är som störst för att tillfredsställa vattentillgången till bosättningarna.
Även om Osloavtalet 1995 gav palestinierna 17 % av vattentillgångarna så har andelen som de verkligen får del av nu reducerats till 11 %. [2] Detta är en del av den krigföring som har till avsikt att göra livet så svårt att palestinierna frivilligt ger upp, lämnar marken och flyttar så att bosättningarna kan växa ännu mer. [3]
Humorn är ett viktigt vapen i kampen mot ockupationen. Innovativa lösningar på att gömma ledningar från källor i område A till fält i område C kommenteras med glada skratt. Det är tillåtet men de skulle förstöras om de inte göms. Vi möter kreativa och okuvliga människor som vägrar att ge upp sin tillvaro i Jordandalen.
