En sargad hornhinna

Jerusalem har hunnit vara min stad i dryga fyra veckor och flera gånger har vi följeslagare blivit förvarnade om att vi kommer få bevittna husrivningar, en av de många effekterna av ockupationen. Trots detta kändes det overkligt när mobilen plingade till av ett sms från UN OCHA, FN:s organ för koordinering av humanitära insatser, med information om en pågående rivning. Med en blick som hade svårt att fästa någonstans och kaffeskakiga fingrar, satt jag plötsligt i passagerarsätet och försökte tänka ut vad man säger till någon som håller på att förlora sitt hem.

Vi befinner oss i Anata, ett palestinskt område beläget i östra Jerusalem och ockuperat av Israel sedan 1967. Området omges av muren som skär av platsen från Jerusalem och omkringliggande byar. I en stadsdel jag aldrig tidigare hört talas om står jag och en annan följeslagare på ett tak och ser på när ett femvåningshus rivs. Vi ser hur soldater har spärrat av området runt byggnaden. Vi ser hur grannarna står på tak och balkonger och filmar. Och vi ser hur sju personer blir av med sina hem, bland dem en gravid kvinna som inte fick tillåtelse att hämta sina nyinköpta kläder och tillhörigheter till bebisen i magen.

Tre bulldozrar körde in i området för att riva huset och ingen tilläts närma sig dem. Inte ens under tiden de var på väg ut från området, då stod fem soldater med vapen riktade mot oss och skrek på hebreiska. Foto: Meriem

Som ockupationsmakt har Israel ansvar för att se till att befolkningen har tillgång till tillfredsställande bostäder. Trots detta beviljas i princip inga bygglov för palestinier och många som behöver bygga riskerar att få sina hus rivna. Hittills i år har 299 palestinska byggnader rivits av de israeliska myndigheterna. 440 vuxna och barn har blivit tvångsförflyttade. ¹

På taket träffar vi Hassan², den gravida kvinnans bror. Med mörka djupa ögon och ett bottenlöst lugn som förvånar serverar han oss te som vi får dricka ur pappmuggar. Medan bulldozers smattrar i bakgrunden informerar Hassan om situationen. Han berättar att utan rivningsorder klampade soldaterna in i området, väckte hela hushållet och bad dem som bodde där att genast lämna hemmet. Han berättar att hans syster och hennes grannar kommer behöva betala kostnaderna för rivningen på ungefär 500 000 NIS, detta motsvarar mer än en miljon svenska kronor. Och så berättar han om de sju olivträden som behövde rivas för att ge plats åt tre bulldozrar. De hade stått där i 75 år och förväntades gå vidare till kommande generationer. En nationalsymbol som nu var jämnad med marken.

Området uttryckte en sorg när sju av grannens olivträd behövde fällas för att ge plats åt bulldozrarna. Olivträden har en helig betydelse för många palestinier och nämns i Koranen. De utgör också en viktig inkomstkälla och är en anledning till att familj och vänner samlas under skörden. Foto: Meriem

Sedan blir det tyst och vi kan äntligen gå närmare den demolerade byggnaden. Jag står och ser på när 35 soldater och tre bulldozrar lämnar området och hinner tänka att efter denna dag är min hornhinna för evigt sargad. Ett palestinskt barn i 8-årsåldern står bredvid mig och reagerar knappt på situationen utan går iväg till något annat som fångar intresset. Jag står bredvid Hassan och undrar fortfarande för mig själv vad man säger till någon som blivit av med sitt hem. Svaren trasslar ihop sig till knutar. Jag blir tyst, lyssnar när han pratar och låter honom hälla upp ännu en kopp te till mig.