Klockan är strax före åtta. I stora klungor strömmar barn förbi oss på väg till skolan. Färgglada skolväskor guppar lågt ner på barnens ryggar, väskor som på de minsta eleverna nästan ser större ut än barnen själva. Några elever fnittrar och tittar blygt bort när vi hälsar god morgon. Andra ropar glatt ut våra namn som de lärt sig vid det här laget. Alla ler igenkännande mot oss. Sen tittar de automatiskt mot buskarna en bit längre bort. I skuggan står två soldater med vapnen riktade mot dem.
Jag försöker tänka mig min hemby och hur min väg till skolan såg ut när jag var 12 år gammal. Jag minns att jag var livrädd för dem som var äldre. Framför allt dem som gick på högstadiet. Hur skulle jag känt om de istället varit fullt beväpnade unga soldater som stod och hängde vid vägrenen eller lurade i buskagen? Soldater som när helst skulle kunna ta mig åt sidan för att gå igenom min väska samtidigt som ett vapen riktades mot mitt ansikte.
Sedan några veckor tillbaka har israelisk militär intensifierat sin närvaro vid två av de skolor vi regelbundet besöker. Den ökade närvaron är något vi själva märkt av, men vi fick det även bekräftat när en israelisk officer förklarade för oss och den ena skolans rektor att soldaterna kommer att patrullera intill skolan dagligen så länge de (armén) anser att det behövs.
Skolorna ligger längs en större väg där hundratals elever går till och från skolan varje dag. Militären patrullerar längs samma väg varje morgon och eftermiddag i samband med att barnen börjar och slutar sin skoldag. Ibland går de mitt bland eleverna, ibland står de bredvid. Andra gånger håller de till i buskarna eller på kullen bakom husen på andra sidan vägen. Barnen tycks ha en inbyggd radar. Genom att följa barnens blickar är det enkelt att lokalisera var soldaterna befinner sig.
Under våra skolbesök bevittnar vi flertalet gånger hur israeliska soldater tar barn åt sidan för att gå igenom deras väskor. En eftermiddag springer en av soldaterna mot en grupp skolelever som saktat in i en klunga längre fram. Han springer snabbt emot dem med sitt vapen höjt för att få barnen att skynda sig vidare. Jag frågade honom varför han gjorde så.
– Jag måste skrämma dem. De får inte stanna upp, de måste gå vidare, säger han och pekar med sitt gevär mot det hus där soldaterna hållit till.
Förra veckan satte nämligen militären upp ett tält på taket av ett hus där en palestinsk familj bor. Familjens hus ligger strategiskt intill den korsning där skolbarnen behöver passera varje dag för att ta sig till skolan. Vid flera tillfällen som vi följeslagare pratat med soldaterna påstår de att anledningen till att de patrullerar längs vägen är för att skolbarnen inte ska kasta sten på israeliska bilar. Jag frågade en morgon om de någonsin sett skolbarnen kasta sten. Svaret blev nekande, men att de har sett det att de gör det på film.
En annan dag frågade jag barnen i en av mellanstadieklasserna vad de tycker om oss i västar som också hänger längs vägen.
– Ni räddar oss från soldaterna!, utbrast en av pojkarna.
– Jag känner mig mindre rädd när jag ser er, sa en annan.
– Vi önskar att ni kunde vara här varje dag, alltid! ropade de slutligen i kör.
Mitt hjärta smälte när dessa bruna, ivriga och nyfikna ögon uttryckte sig så tydligt. Och med det kände jag helt klart att vår närvaro gör skillnad. Vi kan inte sudda bort soldaterna, men vi kan stå för något annat. Agera motvikt genom att ge en ”high five”, ett handslag eller ett leende som gör att barnen förhoppningsvis kan fokusera på oss mer än på gevärskolvarna.
Men det är knappast så att jag kommer komma hem till Sverige och kalla mig för en hjälte som räddat barn från soldater. Tvärtom. Att vara följeslagare är ingen hjältesaga. Det är att syna ockupationens smutsigaste hörn. Ta en närbild, rapportera och hoppas att någon hör. Att bära västen är ett skitgöra och ett nederlag. Inte för vad vi gör men för det faktum att vi över huvud taget behöver finnas. Det är ett mänskligt nederlag att barn behöver sicksacka mellan soldater för att ta sig till skolan, medvetna om att de själva är måltavlan.
Vi önskar att ni kunde vara här varje dag. Ja, det önskar jag också. Men av helt andra anledningar än varför vi är där nu. Jag bär västen med stolthet för att jag vill tro att den står för något annat, ett alternativ. Men jag hoppas att vi ska få ta av den och aldrig behöva bära den igen. Att fred inte ska vara ett alternativ utan en reell verklighet. Och att det kan få fortsätta vara så, varje dag. Alltid.
