”Välkommen till Hebron. Vad tycker du om staden?” Frågan från den palestinska mannen på gatan blir hängande i luften en kort stund. Det är en enkel fråga, men situationen i Hebron på södra Västbanken gör att svaret inte kommer automatisk.
Hebron är ömsom myllrande och livfullt, ömsom ödsligt och förfallet. Mitt svar skulle bli alltför långt om jag skulle förklara allt jag redan känner och tycker om staden. Så mitt svar blir något i stil med att jag tycker om Hebron och att människorna är otroligt välkomnande, men att situationen här är fruktansvärd ur många perspektiv. Mannen nickar och hälsar mig än en gång välkommen till staden, som med sina 5000 år är en av världens äldsta.
Hebron är på många sätt ett koncentrat av konflikten mellan Israel och Palestina och här är det svårt, för att inte säga omöjligt, att blunda för konsekvenserna som år av ockupation har för med sig. Vägspärrarna, så kallade checkpoints, är många. I centrala Hebron finns fler än ett hundra olika väghinder, vägspärrar och stängsel. Och inte ens den som blundar kommer undan. Motsättningarna hörs. I Gamla stan i Hebron finns en samlingspunkt för bosättare, det så kallade Gutnick Centret, som dag ut och dag in spelar hög musik ut över gatan. Detta får de palestinska grannarna och butiksförsäljarna mitt emot lyssna till i tid och otid, och vems skyldighet det är att trycka på stoppknappen verkar oklart.
Förutom östra Jerusalem är Hebron den enda staden på Västbanken som har både israeliska bosättare och soldater mitt i hjärtat av staden. Runt 170 000 palestinier bor i Hebron och bosättarna är dryga 500 till antalet. För tolv år sedan delades Hebron upp i två delar. Den ena delen kallas H1 och är under palestinskt styre. Den andra delen kallas H2 och är under israelisk kontroll. För att upprätthålla militär kontroll är mellan 500 och 2000 israeliska soldater ständigt närvarande i staden.
Problem med bosättningar begränsas inte till Hebrons innersta kärna. Söder om staden, mot Västbankens gräns, finns tältbyn Susiya som vi besöker varje vecka. När jag kommer dit första gången är det mörkt och regnigt. Kontrasten mellan de fallfärdiga tälten och det varma ljuset från husen i bosättningen ett par hundra meter bort är knivskarp. Byinvånarna i Susiya har rätt till marken de bor på, men de lever i tält eftersom de nekas bygglov. I utkanten av byn träffar jag ett äldre par som bjuder på sött, arabiskt te inne i sitt hem.
Att min arabiska begränsas till goddag och tack hindrar dem inte att prata vidare, men konversationen flyter på betydligt lättare när grannen kommer förbi och agerar tolk. Samtalet kretsar mycket kring vatten. Abu Nabil Nawaja är orolig för sin skörd. Samtidigt som han visar ett törstigt citrusträd med trötta blad säger han: ”Hoppas att regnet kommer tidigt i år”.
