Israel och Palestina står i lågor och i skrivande stund syns inget slut på förödelsen. Under min tid på plats i regionen har det blivit uppenbart att såväl israeler som palestinier i hög grad centrerar berättelsen om sig själva kring de tragedier som deras respektive folk har genomlidit. Vad vi nu ser ske från aktörer på vardera sida innebär att fler katastrofer kan adderas till dessa narrativ. Det skapar ytterligare fiendskap, trots att behovet av ömsesidig förståelse är större än någonsin.
Förenklat kan det sägas existera två övergripande berättelser i konflikten mellan Israel och Palestina, där vardera parten har sin version.1Paul Scham, Benjamin Pogrund och As’ad Ghanem, Introduction to Shared Narratives – A Palestinian-israeli Dialogue, Israel Studies, vol. 18, nr. 2, 2013, s. 2. Berättelserna innebär inte endast olika syn på konflikten som sådan, de medför också skilda ingångsvärden för den israeliska respektive den palestinska identiteten.
Det palestinska narrativet går ut på att palestinierna genom skapandet av staten Israel år 1948 berövades ett landområde som rätteligen tillhörde dem. I samband med Israels bildande skedde därtill vad palestinierna kallar Nakba, katastrofen. Nakba innebar att omkring 700 000 palestinier genom hot och våld fördrevs från landområden som idag utgör staten Israel för att i stället tvingas bosätta sig på Västbanken, i Gaza samt i andra länder.2Antalet palestinier som fördrevs under Nakba är omdebatterat. Siffran som anges här är dock vanligt förekommande. Den är hämtad från Johan Berggren, Den perfekta konflikten, Historiska Media, 2021, s. 77-78.
De krig som Israel utkämpat mot Palestina och arabiska stater i regionen ses i narrativet ofta som en förlängning av denna katastrof, det vill säga som ett sätt för ockupationsmakten Israel att kolonisera ytterligare palestinskt territorium. Det gäller exempelvis sexdagarskriget år 1967, som slutade med att Israel vann och ockuperade delar av östra Jerusalem, Västbanken, Gaza, Sinaihalvön och Golanhöjderna.3Se exempelvis: https://www.aljazeera.com/features/2017/5/23/the-nakba-did-not-start-or-end-in-1948.
Även andra historiska händelser och beslut tolkas som bevis för samma ambition. Ett talande exempel är det fredsavtal som Israel och Palestinska befrielseorganisationen (nedan PLO) tecknade i Oslo år 1993. Avtalet gav Israel provisorisk kontroll över delar av Västbanken som successivt skulle överföras till palestinska myndigheter. Idag, 30 år senare, har emellertid någon överföring ännu inte skett. Det hävdas inte sällan bland palestinier att detta var Israels ambition från början, och att PLO:s ledarskikt gick med på avtalet i utbyte mot makt och mutor.
Det israeliska narrativet talar – i motsats till det palestinska – om ett återvändande till marken det israeliska folket en gång kom ifrån. Vidare beskriver det ett folk som alltid behövt kämpa för sin rätt att existera. Israelerna fördrevs enligt denna historieskrivning från området Israel/Palestina av romarna och tvingades därefter leva i exil runtom i världen, inte sällan förföljda och diskriminerade i sina nya hemländer. Kulmen av förtrycket skedde genom förintelsen och andra världskriget.
Efter kriget presenterade FN år 1947 en delningsplan som accepterades av företrädare för vad som skulle bli staten Israel.4Delningsplanen gick ut på att dela upp det område som idag utgör Israel och Palestina i en judisk och en palestinsk/arabisk stat. Den judiska staten skulle utgöra cirka 55 procent av områdets totala yta. När Israel utropades året därpå blev det dock omedelbart attackerat av flera arabiska länder och tvingades försvara sig. David (Israel) slogs mot Goliat och lyckades mot alla odds gå segrande ur konflikten. Det palestinier beskriver som Nakba är alltså i det israeliska narrativet en rättfärdig kamp för det judiska folkets och den judiska statens överlevnad.
På samma sätt som i det palestinska narrativet kan de krig som utkämpats mellan Israel och dess grannländer efter år 1948 användas, och har använts, för att stödja den israeliska berättelsen. Sålunda beskrivs sexdagarskriget år 1967 och Yom Kippur-kriget år 1973 som att man försvarade sig mot sina arabiska grannstaters försök att utrota Israel en gång för alla.5Johan Berggren, Den perfekta konflikten, Historiska Media, 2021, s. 37-38.
Likaså är den israeliska synen på andra historiska händelser inte sällan diametralt skild från den palestinska. Sålunda betraktas ibland Osloavtalet år 1993 som att palestinierna fick en chans till självstyre. Denna chans förvaltades dock inte, utan i stället ledde de palestinska myndigheternas styre endast till en ökad mängd terrordåd och våld mot Israel.
Denna text syftar inte till att ifrågasätta eller förminska vad vare sig israeler eller palestinier genomlidit i historien. Dess syfte är inte heller att ta ställning för eller emot respektive folks narrativ. Det är tillräckligt att säga att båda synsätten i många avseenden kan vara sanna samtidigt.
En nyansering är därtill på sin plats. Det som skisseras ovan är endast övergripande narrativ som ofta påverkar hur israeler och palestinier ser på historien och sig själva. Därmed inte sagt att varenda israel/palestinier gör det vid varje givet tillfälle. Icke desto mindre kan man inte bortse från att de respektive narrativen ofta innebär helt olika syn på historien och, i förlängningen, vad som sker i samtiden.
Det finns en idé om att varje företeelse representeras av en egen ängel. I denna idébildning föreställer sig filosofen Walter Benjamin historiens ängel som en man vilken skräckslaget blickar mot det förflutna. Där vi ser historien ser han en pågående katastrof som ständigt kastar nya vrakspillror framför hans fötter. Ängeln vill stanna och laga vad han ser. Men en storm blåser från paradiset och har fångat hans vingar med sådan kraft att han inte längre kan stänga dem. Stormen driver ängeln in i framtiden med ryggen vänd mot densamma, samtidigt som ruinen växer högre och högre inför hans ögon.
Bilden av ängeln illustrerar risken med att rikta blicken allt för mycket mot historien. Särskilt påtaglig blir denna fara i en konflikt som den mellan Israel och Palestina, där respektive sidas narrativ innebär helt olika syn på det förflutna, och där narrativen dessutom i hög grad utgör en del av människors identitet. Historien blir i en sådan miljö lätt ett politiskt slagträ, och varje erkännande av den andra sidans syn på saken blir ett bedrägeri. Det i sin tur ger dåliga förutsättningar för samlevnad och fred.
Det är inte nödvändigt att eftersträva samsyn kring historien eller, annorlunda uttryckt, att israeler och palestinier enas om ett gemensamt narrativ. Det är mer regel än undantag att stater mellan sig, eller att invånare inom en och samma stat, helt eller delvis tolkar historien olika utan att de för den sakens skull är i öppen konflikt. Vad som däremot krävs från båda sidor är en förståelse för, och tolerans av, en annan syn på historien än den egna. Bara på detta sätt kan historiens ängel en dag få kraft att sluta sina vingar mot stormen, så att han kan vända sin blick bort från det förflutnas vrakspillror och i stället rikta den mot framtiden. Det i sig leder förvisso inte till fred, men det skapar mer gynnsamma förutsättningar att nå den.
- 1Paul Scham, Benjamin Pogrund och As’ad Ghanem, Introduction to Shared Narratives – A Palestinian-israeli Dialogue, Israel Studies, vol. 18, nr. 2, 2013, s. 2.
- 2Antalet palestinier som fördrevs under Nakba är omdebatterat. Siffran som anges här är dock vanligt förekommande. Den är hämtad från Johan Berggren, Den perfekta konflikten, Historiska Media, 2021, s. 77-78.
- 3
- 4Delningsplanen gick ut på att dela upp det område som idag utgör Israel och Palestina i en judisk och en palestinsk/arabisk stat. Den judiska staten skulle utgöra cirka 55 procent av områdets totala yta.
- 5Johan Berggren, Den perfekta konflikten, Historiska Media, 2021, s. 37-38.
