En tillräcklig levnadsstandard

Vi besöker den lilla byn Saadet Tha’lah som ligger inklämd i dalen mellan de två stora bosättningarna Ma’on och Karmel. Vägen ner till byn är i lika dåligt skick som de flesta palestinska vägarna på Västbanken. I byn tas vi emot av Abu Ahmed och hans söner. De lever ett liv på marginalen för vad som är möjligt. För drygt ett år sedan kom israeliska armén och förstörde vattencisterner och boskapsskjul eftersom de var byggda utan bygglov. Israeliska myndigheter utfärdade också rivningsorder på deras solpaneler och ytterligare vattencisterner och bostäder.

Efter det obligatoriska glaset med sött te tar Abu Ahmed oss med ut och visar resterna av den ena förstörda vattencisternen och husen som nu var en hög plåt, tältduk och trävirke. FN organet OCHA [1] har ersatt de rivna husen med två tält ett för familjen och ett för fåren, men sedan i juni 2013 finns det rivningsorder även på dessa. Abu berättar också att den israeliske officeren från DCA (District Civil Administration) som ansvarar för alla frågor som rör Palestinierna inom område C (se min förra rapport om Oslo-avtalets uppdelning av Västbanken) varit till byn en vecka tidigare och fotograferat alla konstruktioner i byn, dock utan att tala med någon.

Enligt Abu Ahmed var det för att kontrollera att ingenting reparerats eller byggts till sedan rivningsordern och överklagandet till högsta domstolen. Medan ärendet ligger hos domstolen får militären inte riva något mer, men palestinierna inte heller bygga eller reparera något. Man får alltså försöka klara sig med det som blev kvar efter rivningarna.

Familjerna i byn har bott där i flera generationer som herdar och jordbrukare och har dokument från den ottomanska tiden på att de äger 400 dunums (ett mått som användes under den ottomanska tiden, och fortfarande i Palestina – en dunum motsvarar knappt 1000m²⁾, men idag har de tillgång endast till 60 av dessa, resten har övertagits av bosättningarna eller förklarats vara skyddsområde för bosättningarna. Om familjerna låter sina får beta inom skyddsområdet, liksom om de förflyttar sig på vägen får de räkna med trakasserier från bosättarna och ingripanden från militären. I våras släppte bosättare från Karmel och Ma’on ut allt avloppsvatten från städningen av de stora kostallarna ner över byn i dalen nedanför och i juni blockerade de vägen till byn.

Abu Ahmed och de övriga i byn vet att det de israeliska bosättarna vill är att de skall ge upp, överge sin mark, sälja sina får och flytta in till Yatta, men de har inget annat att leva av än sina får och den mark de äger sedan generationer. I Yatta skulle de inte kunna försörja sig och inte vill de ge upp sin mark, de ser inte något annat val än att fortsätta sin kamp för överlevnad och för att behålla sin värdighet i en alltmer omöjlig situation.

I den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter åtar sig världens stater att uppfylla de mänskliga rättigheterna för envar. Det är varje stats skyldighet att tillgodose sina medborgares rättigheter ’till det yttersta av sin förmåga’ som det står i texten. Människorna i Saadet Tha’lah saknar mycket för hälsa och välbefinnande. Eftersom de bor inom område C på den ockuperade Västbanken är det Israel som har ansvaret för deras välbefinnande i enlighet med den internationella humanitära rätten som reglerar staters ansvar i samband med konflikter och ockupation.

I den fjärde Genève konventionen [2] om skyddet av civila i samband med konflikter och krig stipuleras:
– Civila ska behandlas som skyddade personer (artikel 4 och 47). De ska respekteras för sin person, ära, familjerättigheter, tro och religionsutövning samt seder och bruk. De ska behandlas humant och inte utsättas för diskriminering (artikel 27).
– Ockupationsmakten får inte deportera eller förflytta sin egen civilbefolkning till det ockuperade området (artikel 49). Det betyder att bosättningar är förbjudna. Ockupationsmakten får inte konfiskera mark inom det ockuperade området om syftet endast är att etablera bosättningar för den egen civilbefolkning. Ockupationsmakten har också ett ansvar att bevara och försvara den demografiska och den sociala sammansättningen i det ockuperade området vilket också innebär att begränsa frivillig förflyttning.
– Det är förbjudet för ockupationsmakten att förstöra egendom om det inte är absolut nödvändigt på grund av den militära verksamheten (artikel 53).
– Ockupationsmakten är skyldig att, så långt det står i dess förmåga, säkerställa en god standard avseende hygien och folkhälsa. Detsamma gäller mat och medicinsk utrustning för befolkningen inom det ockuperade området (art 55 och 56).

Birgitta Rubenson
Yatta oktober 2013