Plötsligt sitter Mohammed bredvid mig. Vi sitter i en ring och dricker kaffe på verandan till hans hem, samtidigt som han med ett barns ord förklarar vad han upplevt. Vi är tillbaka i ad-Duyuk där Mohammed, tretton, och Khaled, sjutton, blev bortförda från sin familj. Och där och då får vi ta del av trettonåringens vittnesmål.
Två dagar efter den regniga morgonen i ad-Duyuk så återvänder vi dit. Det regnar inte, men molnen seglar över himlen och luften är kall. På verandan till huset, som för två dagar sedan var scenen för en oerhörd familjetragedi, möter vi trettonåriga Mohammed. Han har fått komma hem. Hans mormor, Umm Khalaf, välkomnar oss. Hela familjen är samlad. Och trots att de två barnen fått komma hem hänger bortförandet av de fyra sönerna över familjen. De som fortfarande är bortförda till okänd ort. En av svärdöttrarna till Umm Khalaf kramar bebisen hon har i sina armar.
– Vad ska jag göra utan honom? Mina barn vaknar och skriker i natten? Vad ska jag göra? frågar hon oss med tårar i ögonen.
Mohammed är slående lugn. Han har runda kinder och är liten för en trettonåring. Ett barn. Han vill prata om det som hände. Och medan en av kvinnorna i familjen ger oss kaffe tar han själv till orda.
– Soldaterna sa att jag var svår att ta fast, svårare än Khaled! De sa att de inte kunde ta mig i håret eftersom jag har så kort hår! säger Mohammed stolt.
Hans sjuttonårige farbror hade soldaterna tagit fast genom att gripa tag i hans hår, Mohammed hade de till slut gripit tag i nacken. Därefter hade de satt buntband på barnens handleder. I bilen tryckte de ner trettonåringens huvud mellan hans knän. De hade inte slagit honom, men däremot Khaled. Enligt Military Court Watch, som jobbar specifikt med att intervjua barn som fängslats under den israeliska ockupationsmakten, blir över häften av alla barn som arresteras bortförda under natten under våldsamma omständigheter1 https://www.militarycourtwatch.org/page.php?id=a6r85VcpyUa4755A52Y2mp3c4v.
Väl framme på den okända slutdestinationen hade de två barnen tagits till olika platser. Efter flera timmar började förhöret. Mohammed fick varken mat eller vatten under de timmar han hölls fången, eller tillåtelse att använda toaletten. Och där satt han sedan ensam mitt emot en förhörsledare, bredvid en tolk. Utan föräldrar och utan advokat. Förhöret pågick i tre timmar. Han berättar hur förhörsledaren hade tagit fram de konfiskerade mobiltelefonerna från hans familj, upplåsta, och gått igenom bilderna på hans släktingar och bett honom identifiera dem.
– Först sa jag nej. Att det var emot min tro att göra så. Och jag frågade hur de kunnat låsa upp mobilen. Det är ju inte okej att göra så!
Men enligt Mohammed hade de hotat att börja slå honom. Och han hade till slut berättat för dem vem det var på bilderna. Han var ledsen över det och frågade oss hur de ens kunde låsa upp telefonerna.
– Det konstiga som hände var att de bad mig skriva under ett dokument. Men det var på hebreiska och jag förstod inte vad det stod.
Detta är också något som lyfts av Military Court Watch som en återkommande och vanlig procedur när barn (och vuxna) blivit förhörda2Föreläsning med Gerard Horton, Military Court Watch. Förhörsledare räcker över ett dokument på hebreiska, som de begär att den som förhörs ska skriva under. Dokumentet ska innehålla allt som sagts under förhöret. Mohammed skrev under utan att förstå. Kring halv nio på kvällen blev de två barnen hemskickade och lämnade tillbaka till sina föräldrar. Då hade pojkarna varit borta i nästan tolv timmar.
Under vårt samtal är sjuttonårige Khaleds frånvaro påtaglig. Så när jag några dagar senare träffar en äldre släkting, Abu Ismael, frågar jag hur det är med honom. Abu Ismael blir allvarlig, med något sorgset i blicken.
– Khaled är inte riktigt här. Han håller sig ute med fåren på avstånd. Inåtvänd.
Dessvärre speglar detta reaktionen hos många barn efter att de blivit fängslade. En del barn hoppar av skolan och vänder sig bort från familj och vänner. Vissa blir även utåtagerande3Föreläsning med Gerard Horton, Military Court Watch. Då det gått några dagar sedan jag träffade Mohammed så frågar jag även om honom. Den äldre mannen skiner upp.
– Mohammed är Mohammed, säger han leende, skakar på huvudet och skrattar tyst.
En vecka senare väcks jag av ett meddelande att militären åter igen är i ad-Duyuk, hos samma familj. Det framgår inte varför. När vi anländer, strax efter att militären lämnat, kommer Mohammed fram och säger stolt att han låtsades sova, och sade att han var trött, så att militären inte skulle ta honom. Mitt hjärta gör ont för detta barn. För att han har dessa tankar. Men samtidigt ler jag såsom Abu Ismael gör, för han verkar i alla fall ta situationen bättre än andra.
- 1
- 2Föreläsning med Gerard Horton, Military Court Watch
- 3Föreläsning med Gerard Horton, Military Court Watch
