Bergen reser sig majestätiskt mot den blå himlen och jag drar efter andan. Det är så vackert och samtidigt så kargt. Vidderna breder ut sig och färgerna är så klara. Jameel Khalil Hammadin leder oss med säkra steg på en dags vandring över kullarna där han vallat får som barn.
Jameel driver Jahalin Eco Tourism [1] som erbjuder vandring i storslagen natur samtidigt som han ger en inblick i de palestinska beduinerans kultur, och inte minst situationen de befinner sig i idag. Jameel är entusiastisk och berättar brinnande om projektet.
– Det är ett sätt för oss att leva vidare och få en inkomst, men också civilt motstånd mot alla planer på att tvångsförflytta oss.
Beduinerna här drevs ut från Negevöknen i södra Israel 1948 och har sedan dess bott i området öster om Jerusalem. Men de står nu åter inför en tvångsförflyttning om den så kallade Nuweimaplanen [2] blir verklighet.
Planen innebär att cirka 12 000 palestinska beduiner ska förflyttas för att ge plats åt fler israeliska bosättningar, som ska bindas samman med Jerusalem, i det så kallade E1-området.
Jameels hem har sedan länge en militär order om husrivning, men han tänker inte ge upp sin bostad. Han är ett av 18 syskon, men har studerat till ingenjör och arbetar nu på det palestinska Jordbruksdepartementet.
Sin lediga tid använder han till att arbeta för beduinernas rätt och att motverka alla evakueringsplaner.
– Utan tillgång till mark är vi ingenting! Vi kan inte tränga ihop oss med andra beduinstammar på en liten yta. Vi behöver bete till våra får och friheten att leva enligt våra seder och bruk.
Beduinlägret Sateh al-Bahar ligger vid motorväg 1 som förbinder Jerusalem och Jeriko. Bilarna rusar förbi när vi startar vår vandring, men här finns ingen infart från motorvägen. En slingrande grusväg leder in till lägret och under regntiden blir den omöjlig att ta sig fram på.
Längre upp i sluttningen sätter vi oss för att vila och när vi vänder oss om ser vi bosättningen Ma’ale Adumim som tornar upp sig framför oss. Vackra vita byggnader med vita vattenbehållare på sina röda plåttak, vatten som kommer från de källor vi just passerat.
Som en konsekvens av Osloavtalet [3] tillföll 85 % av vattenresurserna på Västbanken Israel. Detta innebär att beduinerna ofta får köpa sitt vatten trots att källorna finns i närområdet. Sammanlagt finns det 340 000 bosättare som lever i 135 bosättningar på den ockuperade Västbanken enligt UNOCHA [4] och bosättningarna utökas hela tiden, vilket gör att beduinernas tillgång till betesmark krymper.
Ju längre vi vandrar desto mer upplever vi den storslagna och hittills orörda naturen. De böljande kullarna skiftar i gröna nyanser och blå blommor trängs om utrymmet med alla de medicinalväxter som Jameel förklarar för oss.
– Min mormor var en ”doktor”. Det här var hennes apotek, säger han.
På en kulle går två herdepojkar och vallar sina får och längre ner betar ett tiotal kameler fritt. Jameel berättar att stigen vi går på i dalgången är den gamla vägen mellan Jeriko och Jerusalem och jag känner historiens vingslag.
Vi dricker te på en klippa med en vidunderlig utsikt och ett brant stup som Jameel utmanar genom att balansera på kanten. Han pekar mot en grotta.
– Här bodde min familj när jag var liten.
Med den bakgrunden är det lätt att se var kraften, viljan och den stadiga blicken kommer ifrån.
En jeep hämtar upp oss efter vår vandring och tar oss tillbaka till lägret där lunchen väntar. Kyckling, potatis och grönsaker kommer ångande från ugnen, zarb, ett stort hål i marken. Vi tittar fascinerande på när männen gräver fram den.
Det doftar ljuvligt och köttet smälter i munnen. Vi dåsar till efter maten och går sedan runt i lägret och tittar på fåren, getterna och de nyfödda lammen som bräker i inhägnaden. Detta är det nav som beduinernas liv kretsar kring.
Jameel lever med sin storfamilj på 43 personer i tält och plåtbaracker donerade av FN. Vid första anblicken ser lägret torftigt ut men efter en dag känns det både välordnat och bekvämt. Gästfriheten sträcker sig längre än vandringen vi betalar för och på kvällen får vi ta del av familjens liv när vi erbjuds att sova över.
Som kvinna känner jag mig priviligierad att kunna ta del av både den manliga och kvinnliga världen som annars är strikt uppdelad här.
Vi dricker te och att ser på när Jameels syster, Khadra Khalil, gör fårosten i skymningen. På kvällen sitter vi tillsammans med kvinnorna och pratar och skrattar. Trots att orden sällan räcker till för någon av oss är värmen och viljan större än språkbarriären.
Vi får en hink med varmvatten och använder endast en tredjedel av innehållet för att tvätta oss vilket får mig att inse att beduinerna står för hållbarhet men ändå får betala ett högt pris för sin livsstil.
Tillsammans med Khadra går vi ut och njuter av tystnaden och de gnistrande stjärnorna mot natthimlen. Vi pratar om hennes studier i arabiska språket och om det stundande giftermålet. Sedan står vi bara tysta.
Khadra slår ut med armarna mot bergen och utbrister:
– Detta är frihet!
Och jag förstår med ens hur viktig denna frihet är.
Jameel och Khadra är unga. De har utbildning, utnyttjar tekniken och sociala medier men vill ha möjligheten att välja det liv som pulserar i deras ådror.
Ändå är det precis det som sakta tas ifrån dem utan att världen ser.
Bilder
1. Jameel Khalil Hammadin tittar ut över bergen Tabeq al-Qteyf. Foto: Anneli Nilsson
2. Beduinlägret Sateh al-Bahar. Jameel och Khadras hem. Foto: Anneli Nilsson
