I trånga gränder och myller av människor går jag min morgonpromenad. Jag möter barn på väg till skolan, försäljare har just öppnat sina stånd. Turister med stora kameror och kartor utforskar dessa gamla kvarter och känner säkert, precis som jag, historiens tydliga vingslag. Mitt i allt detta, i varje liten gränd, står dock många israeliska militärer och poliser, kraftfullt utrusade med automatvapen, tårgaspatroner och batonger.
Gamla staden i Jerusalem bär på många historier och heliga platser. Som följeslagare i Jerusalem har vi i vårt team som uppdrag att varje morgon bevaka hur många ingångar som är öppna till det stora området runt al-Aqsamoskén. Alla har rätt att få utöva sin religion och tillbe enligt FN:s konvention om mänskliga rättigheter. [1]
Vissa dagar är det lugnt och alla åtta ingångar är öppna, men den senaste veckan har det alltmer oroliga läget också gjort att begränsningar att komma in till moskén införts av den israeliska myndigheter. Några dagar ser jag att endast tre portar öppnats. Ibland blir bara män över 50 år insläppta och kvinnor tvingas gå till en bestämd port.
En morgon när vi, jag och min följeslagarkollega Julie, går vår promenad kommer en kortege med polis- och militärfordon körande i de smala gränderna.
Ett 40-tal poliser står plötsligt omkring oss. Mitt i allt detta finns även en grupp pilgrimer som bär ett stort träkors som påminnelse om Jesu vandring mot korsfästelsen på Via Dolorosa (Smärtornas väg). Det blir tydligt för mig att Jerusalem är en splittrad stad.
De senaste veckorna har flera våldsdåd utförts och drabbat många människor här, både palestinier och israeler. Det har varit ett stort antal attacker där palestinska förövare attackerat israeler, men även kraftigt våld av israelisk polis och militär riktat mot palestinier. [2],[3] Överallt ser vi människor som går och tittar sig över axeln och vi upplever stämningen som alltmer spänd.
Poliserna och militärerna står inte längre lojt och pratar med varandra, de står med sina gevär beredda att när som helst skjuta om så skulle behövas. Vi ser även flera civila israeler som bär på både stora och små vapen. Jag upplever det som ett tecken på rädsla, men också som en demonstration om vem som har makten i sin hand. Smärtornas väg lever på många sätt upp till sitt namn.
Många affärer har stängt och myllret har avtagit de senaste dagarna. Vi pratar med en förtvivlad affärsinnehavare.
Ibrahim Bader har drivit sin smyckesaffär i snart 30 år.
– Det går flera dagar utan att någon kommer in i min affär. Jag ser att turisterna bara skyndar förbi, ingen vågar längre spatsera runt i Jerusalem. Vi kommer snart inte kunna försörja oss längre.
Jag kan se förtvivlan i hans ögon. Alla drabbas av våldet på olika sätt.
På min väg tillbaka hemåt börjar en palestinsk man på gatan prata med mig. Han frågar om västen jag bär. Jag berättar kortfattat om vad jag gör som följeslagare.
– Kom in i mitt hus så ska jag bjuda dig på något att dricka, vi är så tacksamma för allt ni gör här, får jag som svar.
När jag sitter i Yousefs något överbelamrade konstateljé med ett glas lemonad i handen får jag höra veckans mest glädjande ord.
– Det enda vi vill är att vi ska kunna leva i fred och jag tror att det är möjligt, säger Yousef.
– Det hoppas jag också, blir mitt enkla svar.
Fotnot: Yousef heter egentligen något annat.
