Detta är vardagshändelser här. De flesta unga män vi talar med har en eller flera gånger blivit tagna av polisen. Bortförda. Varför? Det finns inget bra svar på den frågan.
Det är en av våra första dagar i Hebron, en fredag, den stora dagen för bön inom islam. Regnet vräker ner så där som det nästan aldrig gör i Sverige. Vi är på plats utanför Ibrahimimoskén mitt i staden. Vår uppgift här är att vara närvarande och övervaka tillgängligheten till moskén för de palestinier som är på väg in för att be.
Ibrahimimoskén är platsen där Abraham, hans fru Sara och deras närmaste ättlingar ligger begravda, enligt traditionen. Detta gör Hebron till en viktig plats för alla tre monoteitiska religionerna – judendom, kristendom och islam. För muslimer är Hebron islams fjärde heligaste plats efter Mecka, Medina och Jerusalem. [1]
Vi står under ett träd i utrymmet mellan de tre säkerhetskontrollerna som finns nära ingången till Ibrahimi-moskén, en kontroll leder in i moskén, en annan in i Hebrons gamla stad och ytterligare en tredje ned ut mot gatan al-Sahle. Vid ingången till moskén finns ett kö-staket som leder upp till fyra metalldetektorer. Bakom dessa står tungt beväpnade israeliska soldater iklädda skottsäkra västar. Alla palestinier som vill komma in i moskén för att be måste passera genom metalldetektorerna. De får ta av sig sina klockor, tömma sina fickor, klä av sig sina skärp med metallspännen. Folk passerar förbi oss. Några hälsar. Andra undrar vem vi är, stannar och växlar några ord.
Det är då Mohammed kommer fram till oss, Mohammed vars pappa äger en butik längre ner på gatan. Han kommer gående från Hebrons gamla stadsdel och har en plastpåse med blöjor till sin dotter i handen.
”Soldaten behöll mitt ID”, säger han. ”De gav det till sin överordnade.”
Han pratar om den ID-handling som alla palestinier alltid måste bära med sig. När som helst kan de bli avkrävda att visa det.
”Varför?”, frågar jag? Han rycker uppgivet på axlarna. Det finns inget bra svar på den frågan.
”Jag går här förbi flera gånger per dag”, säger Mohammed, ”de vet vem jag är. De gör det bara för att bråka.”
Vi pratar lite mer med Mohammed, om sånt man pratar med nya vänner om. Tio minuter förflyter. En soldat uppe vid säkerhetskontrollen vinkar Mohammed till sig. Han går och får tillbaka sitt id-kort, ler mot oss och går ner längs gatan hem till sin dotter.
Vi står kvar under vårt träd. Folk fortsätter att passera på väg upp till säkerhetskontrollen och vidare in i moskén.
Plötsligt utbryter ett tumult. Soldaterna för bort en ung palestinsk man till sidan av metalldetektorerna sedan vidare, bort bakom portar av plåt, dit där vi inte kan se.
”Vad var det som hände?” frågar jag Issa Amro, en lokal kontakt till följeslagarprogrammet.
”Han hade glömt ett skruvmejsel i fickan” svarar han. ” Om några timmar släpper de honom kanske.”
Detta är vardagshändelser här. De flesta unga män vi talar med har en eller flera gånger blivit tagen av polisen. Bortförda. Varför? Det finns inget bra svar på den frågan.
Folk börjar strömma ut ur moskén. Vi räknar alla som har varit tvugna att lämna sina ID-handlingar i pant hos soldaterna för att få komma in i sin moské. Det är nästan bara unga män som har gjort det.
Regnet har upphört, bönen är slut för den här gången. Den här dagen blev det 36 kvarhållna id-handlingar, en person arresterad, och så Mohammed. En vanlig fredag vid Ibrahimimoskén helt enkelt. Vi fäller ner luvorna på våra regnkappor, tittar på klockan och bestämmer oss för att ta vägen genom gamla stan. Vi går igenom säkerhetskontrollen. Det är ingen som vill se på våra id-handlingar. Varför? Det finns inget bra svar på den frågan.
Bilder
1. Ingången till Ibrahimimoskén. Foto: Johan Håkansson.
2. Ung palestinsk man förs bort av soldater vid ingången till Ibrahimimoskén. Foto: Johan Håkansson.