Samar Hawila är både palestinier, kristen och israel. Vi har träffat henne för att prata om hennes kamp för sina rättigheter och varför situationen för palestinska arabiska medborgare i Israel bör uppmärksammas globalt.
Vi träffar Samar Hawila på det historiska klostret Stella Maris i Haifa i norra Israel, samma plats som vi följeslagare bor på när vi besöker staden. Samar arbetar på människorättsorganisationen Mossawa Center och när hon berättar om sitt arbete där lyser hon, det är tydligt att hon brinner för de frågor som organisationen driver:
– Mossawa var den arbetsplats jag hade i åtanke när jag tog min universitetsexamen, jag sökte mig genast dit och de tog emot mig. Jag kunde inte vara mer tacksam.
Mossawa Center arbetar både nationellt och internationellt med påverkansarbete och kunskapsspridning om palestinska arabiska medborgare i Israel, samt med att främja gruppens politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Organisationen vill att palestinska arabiska medborgare ska erkännas som en nationell minoritet med sin egna nationella, kulturella och historiska särprägel. [1]
Att vi träffar Samar på Stella Maris är inte en slump. Palestinier har delats upp i olika kategorier sedan 1948, samma år som staten Israel utropades. När många palestinier tvingades fly till Västbanken och Gaza, men även till angränsande länder och övriga världen, lyckades Samars familj gömma sig på just detta kloster.
Idag utgör palestinska arabiska medborgare i Israel runt 20 procent av landets totala befolkning. [2] Samar förklarar att trots att de har israeliska ID-handlingar och pass, får de utstå strukturell diskriminering. Fastän de utgör en femtedel av Israels befolkning går endast sex procent av Israels utvecklingsbudget till de palestinska arabiska medborgarna:
– Idag saknas det 3000 grundskolor i Israel för oss. Våra klassrum är överfulla — vissa klasser kan ha uppemot 40 elever. Trots att arabiska är ett officiellt språk i Israel har vi har fortfarande inget arabiskt universitet, den som vill studera på sitt modersmål måste ta sig till Västbanken eller Jordanien. I våra bostadsområden finns det inga förskolor vilket hindrar kvinnor att ta sig ut i arbetslivet. Bostadsområdena är dessutom tätbebyggda, har dåliga vägar och saknar ofta tillgång till kollektivtrafik. Det finns inte heller några arabiska biografer eller museer i Israel. Allt detta måste vi ändra på.
Samar berättar engagerat om situationen i Haifa, staden som Israel påstår är baserad på samexistens. Men Samar visar på flera exempel som motsäger detta, som när hon flyttade in i ett judiskt bostadsområde och grannarna vägrade att hälsa på henne. Det råder även en stor ambivalens kring vad den palestinska arabiska befolkningen i Israel ska kallas och Samar har hört oräkneliga varianter bland israeler såväl som andra:
– “Arab 1948”, “araber på insidan”, “israeliska araber”, ”palestinier”,.. alla säger olika! I Mossawa har vi dock landat i beteckningen “palestinska arabiska medborgare i Israel” eftersom vi anser den som den mest beskrivande och korrekta. Nu försöker vi etablera den beteckningen på andra håll.
Även utomlands får Samar ofta frågor om sin identitet:
– De flesta blir förvånade att jag är både palestinier, kristen och israelisk medborgare. Många utanför Israel har ingen koll på vår existens och jag får ofta förklara mig.
Så vad är vägen framåt? När jag frågar om det finns något omvärlden bör göra för palestinska arabiska medborgare i Israel tvekar inte Samar med sitt svar:
– Sprid kunskap. Sätt press på era regeringar. Bjud in oss till diskussioner i de diplomatiska finrummen. Hittills har vi aldrig blivit tillfrågade i fredsdiskussioner, varken av Palestina, Israel eller av det internationella samfundet. Människor runt om i världen vet inget om oss, samtidigt är vi den grupp som förstår båda kulturer, som kan både arabiska och hebreiska – därför bör vi vara en viktig del i en framtida fredsprocess.
