Det är onsdag morgon, den 21 maj. Klockan är strax före åtta och jag sitter småslumrandes på en buss någonstans utanför Hebron. Vi ska plocka upp patienter som ska till sjukhuset i Jerusalem för behandling. Jag är där på grund av svårigheterna med vägspärrarna som omger staden. Det piper till i bröstfickan. ”Demolitions in At Tur, details will follow. ICAHD[1]”. Jag är klarvaken. Ännu en familjs hem ska jämnas med marken. De vill att vi ska komma dit. Våra möjligheter att stoppa rivningen är väldigt små, men vi kan vara där och visa vårt stöd för familjen och vårt avståndstagande mot handlingen.
Så fort jag är tillbaka på Olivberget trycker jag in ett pitabröd i munnen och småspringer ner mot At Tur som är området på Olivbergets östra sluttning. Jag pratar i telefon med mina följeslagarkollegor Audrey och Brigitte, som redan är på plats. Stämningen i området är upprörd, alla förstår vart jag är på väg och pekar och beskriver hur jag ska hitta fram till huset. En liten kille tror att jag är israel och visar sin vrede genom att kasta en liten sten på min axel, de andra barnen skäller ut honom.
Snart ser jag platsen, som visar sig ligga precis bakom området som vi bor på. Kanske 300 meter från den säng som jag sover tryggt i om nätterna. Familjen Abbasis sju sängar står tillsammans med alla deras andra ägodelar uppradade mot en mur ett par meter från deras hus. I snart två timmar har ett tjugotal personer i skydd av ungefär 40 soldater tömt huset. En hund har nu skickats in för att leta efter eventuella sprängladdningar. Det brast för pappa Abbasi när en byrå repades när den bars ut ur huset. Han blev aggressiv, började skrika och är nu gripen, omringad av ett gäng soldater. Resten av familjen har förts bort till ett grannhus. Ett par meter bort står maskinerna, de tre stora bulldozrarna som om ett par minuter ska börja smula sönder familjens hus.
Sedan ockupationen startade 1967 har mer än 18 000 palestinska hem förstörts[2]. Oftast sker det av så kallade administrativa skäl vilket betyder att det inte fanns något tillstånd för att bygga huset. För en palestinsk familj i östra Jerusalem är det nästan omöjligt och extremt dyrt att få ett sådant tillstånd. Mycket av marken är förbjuden att bygga på, den ska bevaras som grönområde eller är intressant ur arkeologisk synvinkel. Enligt organisationen B’tselem saknar så mycket som en tredjedel av Jerusalem dessutom helt detaljplan. Trots detta har Israel lyckats bygga bostäder för 190 000 bosättare i östra Jerusalem. Motivet är att behålla en judisk majoritet i Jerusalem.[3]
Vill du som palestinier ha ett hus tvingas du bygga utan tillstånd. Det gjorde familjen Abassi för två år sedan. Klockan 10.35 når det mina öron, det fruktansvärda, genomträngande ljudet när bulldozrarnas hammare börjar knacka sig igenom taket på familjen Abassis hus. De arbetar sig effektivt bit för bit igenom huset. Jag ser in i ett av sovrummen, anar köket i molnet av damm som stiger upp från platsen och som lägger sig som ett tjockt täcke över familjens saker och får oss alla att hosta. Vi tar så mycket bilder vi kan, filmar och funderar.
Vi är alla tysta, ljudet från bulldozrarna hamrar in vetskapen om att detta är ett hem, någons trygghet som pulveriseras framför våra ögon. Det finns inte mycket att säga. Efter en dryg timme är det över. Bredvid sin dammiga leksakshäst står yngsta dottern och tittar på det som var hennes hem. Vårt team fortsätter att ha kontakt med familjen. När detta skrivs är det den andra juni, elva dagar har gått sedan huset revs. Alla saker står fortfarande kvar under bar himmel och i en av sängarna sover pappa Abassi. Huset är förstört och snart kommer en räkning. Eftersom de inte förstörde sitt hus själva får de betala. För 20 flyttgubbar och tre bulldozers.
