Det har gått drygt ett år sedan våldet trappades upp. Sedan oktober 2015 har mer än 230 palestinier dödats av israeliska bosättare och militär. [1] Men bakom dessa siffror i statistiken döljer sig mänskliga tragedier. Två av de dödade är vännerna Labib Azzam och Mohammad Zaghlawan, båda 17 år gamla. Jag har träffat deras familjer.
Vår kontakt som arbetar på Röda halvmånens lokalmottagning i Qaryut visade oss bilderna på Labib och Mohammads sönderskjutna kroppar redan första gången vi besökte byn. Qaryut, den by där pojkarna bodde, ligger på norra Västbanken och har en befolkning på runt 2 600 människor. På kullarna runt omkring ligger de israeliska bosättningarna Eli, Shilo och Rehelim. Jag ville först inte göra dessa intervjuer men efter några veckors grunnande tar vi kontakt med pojkarnas familjer.
Vi träffar Labibs familj först, hans mamma och yngre syskon tar emot oss. På sedvanligt palestinskt vis blir vi serverade både kaffe, te, och läsk. Sofforna är stora och sköna. Överallt i rummet där vi sitter hänger det foton på Labib. Det här är den enda intervjun Labibs mamma gjort sedan hennes son dödades ett halvår tidigare:
– Jag litar inte på journalister och organisationer. De dyker upp och sen försvinner de lika fort, vi har inte erbjudits någon nämnvärd hjälp.
Att hon vill dela sin berättelse med oss känns som ett stort förtroende, jag tänker att det byggts upp av år av följeslagares besök i byn. Hon beskriver sin son som en lugn och försiktig person, men även en kille som var populär bland sina klasskamrater. Hans favoritämne i skolan var bild och han drömde om att studera vidare inom det konstnärliga. Efter kvällsbönen brukade han ägna sin tid till att rita och måla.
Labibs mamma visar några av hans teckningar och jag har svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag känner igen mig – när jag var 17 år hade jag precis samma drömmar som Labib. Men när jag efter gymnasiet fortsatte att studera konst och konsthantverk fick Labib aldrig den möjligheten.
Vi besöker även Mohammads familj, där vi möter hans föräldrar och några syskon. Även de har inrett vardagsrummet med bilder på sin son. De berättar att Mohammad var duktig i skolan och att han ville studera vidare till ingenjör, hans småsyskon såg honom som sin idol. På fritiden ägnade han sig åt handboll och ridning.
Men en kväll i början av mars 2016 återvände Labib och Mohammad aldrig från kvällsbönen som de annars brukade, halv tio på kvällen. Familjerna blev oroliga och började snart att leta efter dem, ju mer tiden gick kom desto fler från byn att ansluta till sökandet. Klockan halv sex på morgonen hördes dock flera skott från bosättningen Eli. Labibs mamma berättar:
– Jag visste genast att det var min son som blev skjuten där uppe. Men jag hoppades att de bara skadat honom, att han fortfarande var vid liv.
Den enda berättelsen som familjerna känner till är den som återgetts i media av talespersoner från den israeliska armén, den att killarna beväpnade med träpåk och kniv tagit sig upp till bosättningen och gett sig på en israelisk bosättare. Armén tillkallades och öppnade eld. Även en pistol ska ha återfunnits i närheten. Den påstådda attackerade bosättaren klarade sig med mindre skador och fick vård i Jerusalem. [2]
Familjerna berättar även om den preliminära obduktionsrapporten från sjukhuset i Ramallah de tagit del av som visar på att det gått 40 minuter mellan att pojkarna skjutits med 12 respektive 14 kulor. Blåmärken i deras ansikten tyder på att de misshandlats. Kropparna hade även hjulavtryck från att blivit överkörda av en jeep.
Familjerna återfick sina döda söners kroppar som jordfästes klockan halv tio på kvällen, ett dygn efter att de först försvann. Men någon oberoende undersökning av det inträffade har aldrig gjorts och vad som faktiskt hände den natten förblir ett mysterium.
Det oproportionerliga våldet och dödandet från israelisk militär gentemot palestinier har ifrågasatts av Amnesty International. [3] Dödandet bryter även mot FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna – som Israel ratificerat – vilken förkunnar om allas rätt till liv och att den som anklagas för brott är oskyldig tills det motsatta bevisats. [4]
Det är märkbart att familjerna plågas av att behöva berätta om sina söners öden. De mindre barnen i båda familjerna presterar sämre i skolan och har numera svårt att sova om nätterna. Konsekvenserna har även varit ekonomiska. Fäderna i båda familjerna har fått sina arbetstillstånd till Israel indragna och tvingas nu att ta olika ströjobb med sämre betalt. Labibs ett år yngre bror har hoppat av skolan för att kunna bidra till familjens inkomst. Även flera släktingars arbetstillstånd har dragits in. Att kollektivt bestraffa oskyldiga människor är ett brott mot internationell humanitär rätt. [5]
Mohammads far berättar att byn nästan varje natt plågas av räder från den israeliska armén. Även israeliska bosättare ses ofta i Qaryut och senast för en månad sedan fick en familj sin bil förstörd. Han fortsätter:
– Vad är ett liv om vi inte ens kan känna oss säkra i våra egna hem? De har tagit vår mark och de tar våra liv. När en israel dödas pratar Europa om detta, men när vi palestinier dödas är det ingen som lyssnar. Vi behöver varken mat eller pengar, allt vi ber om är att ockupationen måste upphöra.
Det känns som vårt besök har klöst upp en färsk sårskorpa. Efter att vi satt oss i bilen sammanfattar vår chaufför och översättare våra möten:
– Ett liv här är inte värt mer än tre shekel. Det är vad en gevärskula kostar.
Tre shekel motsvarar cirka sju kronor. Vi förblir tysta när vi reser vidare.
