I min senaste reserapport skrev jag om två skilda israeliska samhällen och i denna text fortsätter jag att fundera på mitt möte med det israeliska samhället. Denna gång skriver jag om ett militariserat Israel där jag ständigt möter unga israeler i uniform, ofta tungt beväpnade. Jag möter dem på bussen och inne i shoppingcentra. Under en strandpromenad i Tel Aviv blir jag stoppad av ett helt gäng med uniformerade unga kvinnor som vill att jag ska ta en bild av dem med deras kamera då de poserar framför den förtrollande solnedgången. En av de många frågor som jag har ställt mig under dessa tre månader är hur dessa ständiga militära inslag påverkar inte bara palestinier utan även det israeliska samhället?
Under mina försök att förstå läser jag en artikel som menar att det hebreiska språket ser fler och fler influenser av militära inslag [1]. Eftersom majoriteten av israeler tjänstgör inom militären är det kanske inte så konstigt, slanguttryck som används inom armén förs över via landets unga befolkning till samhället i stort. Exempelvis hävdar artikeln att uttrycket Jobnik, det vill säga en soldat som inte arbetar i fält, en icke-stridande soldat, idag används för att beskriva någon som lat. Medan Katlani, som direkt översatt innebär dödlig, idag används om något som är positivt, när något är Katlani är det helt enkelt utomordentligt bra. Jag har förstått att den position man har under sin militärtjänstgöring bland israeler anses som en viktig merit och ofta används detta för att utröna en persons ambitioner, intelligensnivå och sociala kontaktnät. Vid en arbetsintervju kan dessutom svaret på denna fråga ha en inverkan på hur personens förmåga att hantera människor, svåra situationer samt engagemang uppfattas.
Det finns även vissa förmåner med att genomgå militärtjänsten, exempelvis kan vissa få chansen att lära sig ett yrke under tjänstgöringen, medan andra får större chans att komma in på universitet. Men det finns de som vägrar militärtjänsten, vilket oftast leder till häktning, ibland upprepade gånger i flera omgångar för att få ungdomarna att ändra sin uppfattning och genomföra tjänstgöringen.
Olika grupperingar inom det israeliska samhället bemöts dock olika inom militären. Medan strängt religiöst ortodoxa judar och palestinska israeler är två av de få grupper som inte omfattas av tvånget så är tjänstgöringen obligatorisk för israeliska druser. Druser är också araber, men eftersom de inte tillhör samma etniska grupp som palestinier så ges inga möjligheter att slippa. Missnöjet finns där, eftersom druser, trots att de tjänstgör inom militären, ofta möts av diskriminering inom det israeliska samhället. Idag jobbar ett flertal israeliska organisationer med frågor om militärvägran och många av dem som vägrar är druser [2].
Vid ett möte med Ruth Hiller från organisationen New Profile i Israel berättar hon om sin yn på militäriseringen av det israeliska samhället, hur de militära värderingarna och ideologin påverkar, oavsett det egentliga säkerhetsbehovet [3]. Att Israel är ett starkt militärt influerat samhälle är tydligt för mig som besökande svensk, inte alls van med de återkommande influenserna. Det kan handla om stridsplan som monteras upp mitt i bostadsområden för att fungera som konst och en ständig påminnelse om att kriget inte är långt bort. Idén är att normalisera den militära närvaron, det anses till och med värdefullt för barn att vänja sig vid krig. Militära normer och värderingar dominerar även det civila samhället inom områden så som utbildning, nöjen, offentliga utrymmen och inom familjelivet. Enligt Hiller anses militärens handlingar som normala och krig som oundvikliga. För att integreras väl i samhället måste man göra militärtjän sten, det är en individuell börda, men ett socialt ansvar som inte bör undflys. Det ligger i statens intresse att hålla entusiasmen och lojaliteten gentemot staten Israel stark.
Israel utgör ett undantag eftersom även kvinnor omfattas av den obligatoriska värnplikten, ändå stötte jag aldrig på en kvinnlig soldat under min tid i Hebron. Det fanns dock ett antal kvinnor som tjänstgjorde som gränspolis. En vanlig syssla för kvinnlig tjänstgöring är istället att fungera som lärarassistenter eller ungdomsguider vid israeliska skolor, där deras närvaro direkt uppmuntrar militärtjänstgöring bland eleverna.
Normaliseringen av militära inslag och positiva referenser till krig är en del av israeliska barns vardag, det ingår även i deras utbildning. När israeliska tonåringar når femton- eller sextonårsålderns kommer de för första gången i kontakt med militärtjänstgöringen då de via skolan kallas till en veckas grundträning, som utgör en integrerad del av skolaktiviteterna. Också detta initiativ är designat för att uppmuntra militärtjänstgöringen och att stärka banden mellan israeler och deras militär.
Varje gång jag försöker förstå någon aspekt av konflikten så föds nya frågor inom mig. Hur påverkas unga israelerna av att de så tidigt förstår sin roll som försvarare av sitt land? Vilka risker innebär omfattningen av vapen i omlopp för det israeliska samhället? Jag har talat med många palestinska föräldrar som är konstant oroliga för vad den militära närvaron betyder för deras barn och unga, men vilket budskap förmedlar militariseringen till israeler?
Maria Linbäck
Hebron januari 2014
Bild 1: En kanon, utplacerad i en lekpark, för att barn skall kunna leka med den.
Bild 2: Bild från en LG-kampanj som bjuder in soldater till ett shoppingcentra så att LG:s personal kan tvätta åt dem, för att ”take a load off of mum”.
