Representanter för lokala och internationella organisationer möttes en lördag i december 2014 i flyktinglägret Aida i Betlehem. Diskussionen handlade om hur man gemensamt kan förbättra situationen för kvinnor i flyktingläger.
Ahmed Aida Hosen föddes 1974 i Aida flyktingläger som nu rymmer drygt 4 000 flyktingar. [1] Invånarna i lägret lever på hoppet om att en gång kunna återvända till sina byar i det som nu är staten Israel. Ahmeds föräldrar kom hit som flyktingar 1948 när Israel bildades. [2]
Efter en pratstund hemma hos Ahmed visar han mig till den samlingslokal där cirka 35 deltagare, mest kvinnor, redan tagit plats. De har samlats för att utveckla sitt samarbete med varandra och med internationella organisationer. Syftet är att minska våldet mot kvinnor och att finna vägar för samarbete mellan lokala och internationella organisationer. Följeslagare från Betlehemsgruppen är inbjudna. Här finns också representanter för ett par olika FN-organisationer, exempelvis Adeeb Salman från OCHA (FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp). Han sitter vid min sida och översätter diskussionen, som förs på arabiska.
Initiativtagare till mötet är Hamed Qawasmeh, som arbetar för UNHCHR (FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter). Bakom kallelsen finns också MIFTAH, (Palestinian Initiative for the Promotion of Global Dialogue and Democracy). [3] Samtalet blir intensivt.
”Varför händer det aldrig något med anledning av FN:s resolution 194?” frågar en deltagare, ”och varför hör vi aldrig något om FN:s resolution 1325?” Flera deltagare påpekar att särskilt resolution 1325 borde bli mera känd bland berörda människor.
Resolution 194 handlar om att flyktingar ska få återvända hem så snart som möjligt och att de ska kompenseras för den förlust de drabbats av. [4] Den antogs 1948, mot slutet av kriget mellan Israel och kringliggande arabländer. Ahmed och hans familj i Aida Camp väntar fortfarande på att denna resolution ska förverkligas.
Medan tiden går och ockupationen består måste en hel del göras för att motverka de missförhållanden som finns. Deltagarna argumenterar med stöd av resolution 1325 och menar att kvinnor måste få större möjligheter att förebygga och lösa konflikter, delta i fredsförhandlingar och medverka i fredsarbete. Resolutionen antogs år 2000. Alla FN:s medlemsstater uppmanas i den att medverka till att kvinnor ska få ett starkare skydd mot könsrelaterat våld i väpnade konflikter. [5]
”Inget händer på markplanet”, menar otåliga deltagare. De berättar om hur israeliska soldater och bosättare misshandlar palestinska kvinnor utan att det får några rättsliga konsekvenser alls. Det finns undersökningar som visar att muren bidrar till våld, medicinska problem och ohälsa i flyktingläger. [6] Varje flyktingläger kan idag ha 30 till 40 frivilligorganisationer, berättar de. Men flera av dem finns bara på pappret, menar de. Därför behövs mer stöd lokalt och mer stöd internationellt. Alla är eniga om att det behövs fler socialarbetare på markplanet.
”När israelerna bryter sig in på natten förstör de dörren till hemmet och tvingar upp kvinnor som sover halvnakna. Kvinnorna har nu börjat sova med kläderna på”, berättar en deltagare.
”Problemet är att kvinnor inte ingår i tillräcklig utsträckning i lokala styrelser och organ” säger någon. ”Det är därför våld mot kvinnor inte kommer upp på dagordningen”.
Våldet sker i det tysta. Kvinnor avstår från att anmäla det våld de utsätts för, menar flera: ”De tror att det inte leder någon vart. En anmälan kan slå tillbaka på familjemedlemmar, som kan förlora tillstånd till arbete och resor.” [7]
Alla är överens om att det behövs bättre dokumentation.”Man måste mötas ansikte mot ansikte”, säger några. ”Kvinnor måste träffas i köket över köksbestyren. Informationen måste sedan nå de internationella organisationerna. Risken är att allt våld normalisers eftersom folk inte rapporterar det”.
Många FN-resolutioner tycks inte leda till något i praktiken, menar de. En viss hopplöshet sprider sig i salen. En följeslagare ber då om utrymme för en kommentar:
”Det är naturligtvis svårt att veta precis vad man kan förvänta sig av olika internationella organisationer. Det har hittills, under tolv år, varit mer än 1 600 följeslagare i Palestina. Ett par hundra av dem har kommit från Sverige. De har gjort sina erfarenheter och skrivit sina rapporter. Det bästa vi kan göra är att väcka hemmaopinionen till insikt om förhållandena här. Jag tror faktiskt att vi har bidragit till den opinionsbildning som nu gör att Palestina erkänns av alltfler stater. Det kanske är så förväntningarna bör vara ställda på oss. Det tar tid och det krävs många människor för att förändra den internationella opinionen.”
Mötet visade att här finns vilja och kompetens att organisera sig mot det våld som kvinnor utsätts för i flyktingläger.
Bilder
1. Ahmed Aida Hosen i flyktinglägret Aida. Foto: Matts Mattsson
2. Muren mellan Betlehem och Jerusalem. Foto: Matts Mattsson
