– Barn har börjat ta med sig sina favoritleksaker i sina skolryggsäckar varje dag, för de vet inte om deras hus kommer att stå där när de kommer hem, allt kan vara borta.
När vi hoppar ur bilen den andra november för att möta Fakhri Abu Diab så kommer han precis från polisstationen. Han har fått ett förbud att besöka al-Aqsamoskén fram till den 26 november. Förra veckan när vi skulle träffa Abu Diab svarade han inte i telefonen och det visade sig vara för att han var på polisstationen och blev förhörd. Han menar att detta är ännu ett sätt att försöka skrämma honom till tystnad.
Vi går in i en smal gränd och han förklarar att alla hus som ligger efter denna väg tillhör området al-Bustan där 114 hus har en rivningsorder. Kommunen vill bygga “The King´s Garden” här som skulle fungera som en offentlig plats, men detta på en plats som kräver att 1 550 palestinier blir hemlösa varav 63 procent är barn. Organisationen ir Amim menar att detta är ett sätt att ta över mer mark i ett palestinskt område för att kunna ändra vilka som bor i området, helt enkelt byta ut den palestinska befolkningen mot en israelisk befolkning 1https://www.ir-amim.org.il/sites/default/files/al-Bustan%20ENG.pd.
I Silwan rivs inte bara hus utan palestinska familjer vräks också från sina hem till förmån för israeliska bosättare. Jadala Rajabi bor i kvarteret Batn al-Hawa i Silwan där 84 familjer riskerar vräkning.
– De vill förvandla ett palestinskt område till ett israeliskt område genom att tvinga oss att flytta. Familjer här blir erbjudna miljontals dollar för sina hus, men alla säger nej för vi vill bara bo kvar. Varför ska vi tvingas flytta till förmån för bosättarna?
Vi sätter oss i Abu Diabs vardagsrum, mannen framför mig ser ut att sakna hopp. Han ser trött ut, det ser ut som att han lider, som att han inte fått en enda minut av stillhet och lugn de senaste 40 åren.
– Många säger att vi ser lyckliga ut, vi skrattar och lever livet. Men vi lider, vi är trötta, det gör ont. Det gör ont här inne säger han och tar sig för bröstet.
Rättsprocessen kring al-Bustan har pågått i många år och det har varit en så kallad “freeze” över området som gjort att husen under en tid inte kunnat bli rivna för att man väntat på att rättsprocessen ska bli klar. Nu är tiden slut, den frysning som har funnits över området tog slut första november. Från och med nu kan bulldozern komma vilken dag som helst och jämna husen med marken trots att rättsprocessen inte är klar.
Abu Diab har träffat alla organisationer och världsledare man kan tänka sig, han har pratat högt och tydligt om vad som pågår i al-Bustan. Han har fått världen att rikta blicken mot al-Bustan som då också kritiserat Israel. Detta var anledningen till att Israel införde den tillfälliga “frysningen” i området 3 https://www.ir-amim.org.il/sites/default/files/Ir%20Amim%20Summary%202021%20of%20Israeli%20Policy%20in%20East%20Jerusalem%2030%20January%202022.pdf. Han har haft Jimmy Carter, den tidigare amerikanske presidenten, i sitt hem och pratat om situationen.
–Han sa att Israel står över internationella lagar.
Uppmärksamheten som Abu Diab har dragit till sig är inte något som uppskattas av israeliska myndigheter. Trakasserierna från polisen sker hela tiden. Han själv har blivit anhållen flera gånger, vilket alla familjemedlemmar har blivit vid ett eller flera tillfällen. Han berättar hur ett av hans barnbarn frågat om alla i familjen är tjuvar eftersom polisen kommer så ofta. Jag undrar tyst för mig själv, hur förklarar man ockupationen för en femåring egentligen?
–En av gångerna som jag blev anhållen sa polisen till min advokat att de borde skära ut min tunga för att jag pratar för mycket.
Det blir tyst en stund. Jag vet inte längre vad jag ska fråga, för jag tycker mig kunna se alla svaren i hans ögon.
Abu Diab berättar om grannfamiljen som fick sitt hus rivet för över ett år sedan och hur en flicka på fyra år hade frågat om hon kunde få hämta sina leksaker innan dom rev, det fick hon inte. Allt låg under bråten efter att huset jämnats med marken. Hela hennes liv låg där under.
–Vet du, barn har börjat ta med sig sina favoritleksaker i sina skolryggsäckar varje dag. För de vet inte om deras hus kommer att stå där när de kommer hem, allt kan vara borta.
Jag tänker på psykologen Dima som jag träffade för någon vecka sedan på Madaa Center i kvarteret Batn al-Hawa här i Silwan som befinner sig i en liknande situation som al-Bustan.
– Dessa ungdomar har inte posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), för Pt finns inte. De upplever nya trauman hela tiden, de lever i ett konstant trauma som de aldrig hinner bearbeta.
I Silwan lever barnen i rädsla av att de när som helst kan bli hemlösa, de lever också i konstant rädsla för polisen. Barn blir anhållna hela tiden och polisen gör räder var och varannan kväll. Barn ser sina föräldrar och syskon bli bortförda mitt i natten, de vaknar med vapen riktade mot sig. Under min tid här i Jerusalem har jag kunnat läsa om sammandrabbningar och räder i Silwan mer eller mindre varje dag.
– Min son blev anhållen och satt i husarrest i tre dagar för första gången när han var sju år gammal. Sju. En domare har stämplat den domen och allt säger Jadala Rajabi.
Jag har lovat att jag ska berätta om Silwan, jag har lovat att jag ska berätta om al-Bustan och om Batn al-Hawa. Det känns ynkligt med tanke på vad invånarna här står inför, men de säger att det är precis vad de vill att jag ska göra.
–Jag behöver inte världens hjälp när jag står ute på gatan och mitt hus ligger i spillror på marken, jag behöver hjälpen nu. Vi planerar att gå till International Criminal Court (ICC) med vårt fall men mitt hus kan vara borta imorgon säger Abu Diab.
/Tove, östra Jerusalem
- 1
- 2
- 3