Hjärtat går upp i halsgropen. Jag har fortfarande inte lärt mig. Ha ALLTID passet på dig! Soldaten vinkar till mig att visa passet vid luckan i gränsövergången mellan Betlehem och Jerusalem. Det enda jag har med mig är en smutsig papperskopia av mitt pass. Soldaten sneglar på mig och på pappret. Efter en sekunds tvekan låter han mig passera. Jag andas ut, men utan min EAPPI-väst eller om passet hade varit palestinskt hade jag blivit nekad att gå genom gränsövergången i muren. Detta är dock verkligheten för 2.7 miljoner människor.(1)
Rörelsefrihet är en lyx i det ockuperade området. På Västbanken begränsas invånarnas möjlighet att förflytta sig genom flera olika fysiska hinder; som olika gränsövergångar (checkpoints), vägblockader samt muren. År 2002 beslutade den israeliska staten att bygga en 712 km lång barriär mellan Västbanken och Israel. Målet från israeliska staten var att öka säkerheten(2), men majoriteten av muren är i dagsläget konstruerad inne på Västbanken och inte utmed den 1949 års överenskomna gräns, den så kallade ”gröna linjen”(3) mellan Israel och Palestina (Västbanken och Gaza). Ungefär 85 % av muren förväntas ligga innanför den gröna linjen på Västbanken. Detta leder till att palestinska byar och samhällen separeras från sina hem och från sitt jordbruk. När muren är klar tros 9.5 % av Västbanken, inklusive Östra Jerusalem, vara isolerad från resten av invånarna i Palestina.(4) De människor som hamnar på ”fel” sida av muren blir tvingade till att söka speciella tillstånd för att få tillgång till sitt land och sina hem. Muren består av betongväggar, taggtrådsstaket, diken, sanddyner och elektroniska övervakningssystem samt ett antal buffertzoner. Murens närvaro minskar palestiniers möjlighet att röra sig fritt och reducerar därmed möjligheterna till arbete och andra samhällsfunktioner, så som sjukvård.(5)
Vid gränsövergångarna utmed muren passerar tusentals människor varje dag för att ta sig till arbeten i Israel eller för att nå familj och vänner. För att passera dessa gränsövergångar krävs ett speciellt tillstånd. Om en individ måste ta sig till sjukhus är detta ett incitament för ett tillstånd att passera gränsövergångar. I slutändan betyder det dock att palestinier inte kan röra sig fritt på egen hand för att åka till Jerusalem, Tel Aviv eller andra orter i Israel. Vidare tillkommer det att palestinier därmed nekas lämna området, då Västbanken inte har en egen flygplats. Samhällsfunktioner så som ambulans och räddningstjänst försvåras i sitt arbete vid gränsövergångar. Exempelvis är de palestinska ambulanserna som drivs av palestinska Röda halvmånen inte tillåtna att passera gränsövergångarna till Israel och patienter som behöver vård som de inte kan få på Västbanken, fastnar ofta i vägspärrar på väg till sjukhus i Israel.
Häromveckan var jag i al-Aqsa området i Jerusalem. Detta är en av världens mest heliga platser för muslimer. Att få se denna plats var en fantastisk upplevelse och det var väldigt vackert. Distansen är inte stor, men verkligheten för flera av de palestinier jag mött är att de aldrig har varit i Jerusalem. Åter i Yanoun frågade jag teamets chaufför och översättare Ghassan Beni Fadel om han varit där. Det hade han, men det var ett tag sedan:
”Jag har inte varit vid al-Aqsa på mer än 15 år.
Nu får jag inte tillstånd för att åka dit.”
– Ghassan Beni Fadel
För att tala om de långvariga effekterna av murens närvaro och de hinder som i nuläget finns för palestinier, börjar geografiska, ekonomiska och sociala förändringar bli tydliga i det palestinska samhället. Östra Jerusalem delas upp i olika delar och förorter på grund av muren som slingrar sig genom dess områden. Familjer splittras och isoleras och ekonomiskt viktiga knytpunkter försvinner.(6)
År 2004 fastslog den internationella domstolen i Haag(7) att delarna av muren som konstrueras inne på Västbanken, inklusive Östra Jerusalem, är illegala och att Israel bryter mot internationell humanitär rätt genom att fortsätta detta bygge.(8)
”Mina damer och herrar, vi landar på Arlanda, Stockholm, om några minuter. Vi ber er vara vänliga att spänna fast era säkerhetsbälten och fälla upp era stolsryggar. Vi hoppas att ni har haft en angenäm resa och vi önskar er en trevlig vistelse i Stockholm” – flygvärden ropar ut i högtalarna och jag slår upp ögonen. Efter 8 timmars resa är jag snart på svensk mark. Rätten att få röra mig fritt är öronbedövande, eller kanske det är flygmotorerna. Tack vare mitt pass har jag möjligheten att flyga hem från Israel och Palestina. Jag hoppas kunna återvända. Kontrasten till palestiniernas verklighet blir slående.
Bilder
1. Gränsövergången mellan Betlehem och Jerusalem. Foto: S. Amrad.
2. Min kollega och följeslagare Esther vid gränsövergången mellan Betlehem och Jerusalem. Foto: Gunilla Fallqvist
