Det är min andra dag i Hebron och redan har ockupationens våldsamma verklighet trängt sig på min, tills nyligen, skyddade vardag. För de som bor här gör våldet från båda sidor det svårare att ta sig till skolan, jobbet, nära och kära.
Under första dagen på plats sköts en ung palestinsk man till döds vid vägspärr 56 i centrala Hebron. Han anklagas för att ha attackerat en israelisk soldat och en bosättare. [1]
Kort innan händelsen fanns mina kollegor och jag på plats för att slå följe med barn och lärare på väg till Cordobaskolan, belägen strax ovanför en israelisk bosättning. På vägen till skolan passerar de vägspärr 56.
Under hösten har Hebron drabbats av våld från båda sidor i konflikten, då palestinier attackerat militär och bosättare, och militär dödat över 30 palestinier i och omkring Hebron. [2]
Israeliska militären har, efter höstens oroligheter, sedan den 30 oktober deklarerat att Shuhada street som går utanför bosättningen är en stängd militärzon. De palestinier som bor i området måste registrera sig för att beträda området och internationella observatörer tillåts inte längre tillträde. [3] Bosättare rör sig fritt, beskyddade av tungt beväpnade soldater. Detta trots att de israeliska bosättningarna är olagliga enligt internationell humanitär rätt. [4]
Jag är spänd denna morgon när vi lämnar lägenheten och tankar kring gårdagens våldsanvändande och kring situationen för barnen i skolan intill cirkulerar i mitt huvud.
Vi får ta en lång omväg med taxi genom staden för att komma till Cordobaskolan. När vi anländer ser vi att ett tunt rött band separerar vägen som går mellan vägspärrens utgång och skolan.
På en mindre höjd till vänster om oss står två israeliska soldater i ett vakttorn. De ropar genast åt oss att backa bak från bandet. Vi backar lugnt och frågar varför de spärrat av vägen och om åtminstone barnen kommer att få passera för att nå skolan. Han svarar flyktigt att det handlar om säkerhet och beordrar oss att gå ännu längre bort.
Inom kort anländer barnen och lärarna till vägspärr 56 och de får passera. Men framför skolan hänger det tunna röda bandet som hindrar barn och personal från att ta sig in.
De kan få stå på ett avstånd kort nog att prata med mig, men de måste ta en lång omväg för att komma till min sida av bandet.
Jag tänker att avspärrningen inte handlar om de israeliska bosättarnas säkerhet. Jag ser ingen logik i att spärra av just här, vilket får mig att fundera kring barnens rätt till utbildning. [5]
Medan vi står vid barnen och lärarna och väntar på att hitta en annan väg till skolan kommer en israelisk bosättare och slår till en av lärarna. Konsekvensen blir att skolans barn och lärare blir skräckslagna och vänder hem igen, medan bosättaren går tillbaka in i bosättningen, utan en reaktion från militären.
När vi vänder hemåt tänker jag att det är svårt att se något positivt alls i den här konflikten.
Men lite senare bjuder en palestinsk familj in oss till sitt hem. Vi röker vattenpipa, dricker kaffe och leker med barnen och jag kommer till insikten att saker faktiskt kan förändras till det bättre även när allt vi ser tyder på motsatsen.
