Två kvinnor sitter på marken och omsluter vant de vita ostarna med fuktade tyglappar. Lägger dem prydligt i en back. Runt omkring kvinnorna är allt kaos. Korrugerade plåtsjok spretar mot skyn — de var taket på deras enkla hus tills för någon timme sen, innan armén kom med bulldozers och raserade allt.
Familjen Hananis enkla bostad är nu ett virrvarr av bohag och husdelar. Pappa Khaled hälsar med ett tillkämpat leende ”Good morning”, men hans kinder är vätta av tårar. Kvinnorna med osten klagar jämrande. De kom hit upp till den palestinska ”fäboden” för ett par veckor sen när det var dags för dagligt ystande. Männen har pendlat mellan hemmen i Beit Furik och husen här i den hisnande vackra bergsbyn Khirbet Tana, där de har sina fårhjordar i vall. Så är livet för fårbönderna i denna trakt.
Under ett par tidiga morgontimmar demolerades cirka 15 bostäder och ett antal fårstall [1]. Om ett par veckor skulle undervisningen i byns enkla skola ha startat — nu är skolhuset totalraserat. Ett effektivt arbete utfört av den israeliska armén, som just hunnit lämna byn när jag kommer dit. Kvinnorna i de hemlösa familjerna letar i röran för att hitta brödkakor och te och Wasfyia har till och med lyckats göra en panna med äggostliknande frukostmat, som hon mitt i eländet bjuder mig på. Och hennes klagorop blandas med hesa skratt när någon av familjens unga män säger något skämtsamt till henne.
Jag kämpar mot gråten när jag ser förödelsen, men de drabbade lyckas pendla mellan vrede och humor, vilket säkert ger dem den styrka de behöver för att kämpa vidare. Den här familjen har till och med börjat återuppbyggnaden av ett hus. Cementsten läggs till cementsten och Muhammad jobbar frenetiskt på att räta ut den tillbucklade plåten, som än en gång ska täcka deras boning. Andra sopar och spolar grundplattan, där tills vidare ett tält ska resas åt familjen.
– Det här är illa, men det är ännu mycket värre för palestinierna i Gaza, säger Muhammad och bankar vidare.
För fem år sen förstördes husen i Khirbet Tana på israelisk order förra gången. De byggdes upp igen med stöd från den israeliska organisationen RHR, Rabbis for Human Rights, som också hjälpt befolkningen här i rättsprocesser, dessvärre ej framgångsrikt. De flesta byborna har fått rivningsorder och nu är rivningen ett faktum. Wasfyia har alltså varit med om det här förut och det har även de ostpackande kvinnorna hos Hananis, liksom mamman, som försöker hitta någon tröstande godsak åt sina ledsna och förvirrade småbarn.
De vuxna har en tid anat, att något var i görningen. För en knapp månad sen kom soldater och tog fyra av byns traktorer, utan motivering. De bestulna bönderna har sen krävts på över 3000 shekel (drygt det 6000 kronor) för att få tillbaks sina arbetsfordon.
– Det här är bara början. De kommer att förstöra våra hus också för de vill bli av med oss, sa Khaled då.
Och hans onda aningar besannades idag.
– Israel säger att detta är militärt skyddsområde, men de har inga övningar här. De vill ha marken till bosättningarna runt omkring oss, men vi ger oss inte av. Ett hus som detta är lätt att förstöra, men också att bygga upp igen, fortsatte han.
Och nu är det just det som han måste göra, röja upp i oredan, ta vara på byggnadsmaterial som kan återbrukas och än en gång ordna tak över huvudet åt sig och familjen. 73-årige Abu Sayed vandrar runt bland högarna av husdelar, talar oupphörligt och är sannolikt chockad efter att än en gång ha sett byn förödas. För honom finns trösten hos Allah, som han tror ska skapa rättvisa.
– Gud ser dem som har gjort det här, säger Abu Sayed och hoppas underförstått att Allah ska straffa dem efter förtjänst. Han sätter mindre hopp till landshövdingar, internationella organisationer och media, som liksom idag kommer på korta visiter, men sen lämnar Khirbet Tana i sticket, som han ser det. Ockupationsmakten Israel är obeveklig. En talesman för Israels Civila Administration inom försvarsministeriet hävdar i ett pressuttalande att det är livsfarligt att bo där och dessutom olagligt [2]. Fårbönderna hävdar å sin sida att de sen många generationer har rätt att vara här. Därför börjar också återuppbyggnaden direkt. Detta är betesmarkerna för deras tusentals får och själva behöver de vara i närheten av djuren och ta hand om mjölken.
– Kom igen varje vecka, säger Khaled när jag till slut tar farväl efter att ha blivit omkramad och kindpussad av de bedrövade, ystande kvinnorna.
De vet att vi följeslagare inte kan stoppa militärjeepar och bulldozers, men verkar tacksamma för den medkänsla och solidaritet vi visar. Jag kan inte garantera regelbundna veckobesök, men lovar framföra byns vädjan till det team som tar över när vi i Team 33 nu reser hem.
