Det är fredag morgon och jag äter frukost när min telefon ringer. Från andra änden hörs ett skärrat: ”Bosättarna kommer mot oss. De kastar sten, de är aggressiva och de är många.” Rösten tillhör min tyska kollega Kristina.
Kristina befinner sig, tillsammans med Michael och Paul mina två andra följeslagarkollegor, bredvid bosättningen Kharsina i utkanten av Hebron. De är hos den palestinska familjen Khalif Dana. Den 26 oktober tog den israeliska armén och gränspolisen bort vad som kallats Federmans farm, en utpost[1] i direkt närhet till familjen Danas hus. Som ett gensvar till att farmen och dess invånare evakuerats har bosättare runt Hebron utfört diverse illdåd. Under den gångna veckan har över 20 bilar vandaliserats, precis som gravstenar och hus. Bilarna har jag själv sett och även FN har rapporterat kring vandaliseringen.[2]
Bosättarna är också oroade över vad domstolen ska besluta i ett mål om ett annat ockuperat hus i utkanten av Hebron. Graffiti på hebreiska sprayat på en av gatorna tyder på det. I översättning lyder den ungefär: om bosättningar evakueras kommer vi att döda araber. Idag får sålunda familjen Dana besök. Under natten mötte familjen, enligt vad de själva berättar, 150 bosättare runt huset. En familjemedlem misshandlades med en käpp och en annan fick lättare skador av de stenar som bosättarna kastade. Detta sker efter att ungefär en halv kilometer av staketet som skiljer Danas mark från bosättningen rivits ner av förövarna i deras försök att nå huset.[3]
När Kristina ringer mig kommer maskerade bosättare mot huset och familjen för andra gången denna morgon. En av stenarna de kastar slår ner precis bredvid min brittiska kollega Paul och en annan träffar Hazem Bader, en palestinsk journalist, i huvudet. Hazem behöver sys med åtta stygn i huvudet och spenderar natten på sjukhus. Kristina berättar för mig om skräcken de ser hos familjens äldre medlemmar. Två äldre kvinnor ber febrilt inne i huset där mina kollegor söker skydd under attacken. Själv försöker jag tala lugnande med mina kollegor över telefonen samtidigt som jag ringer de organisationer som kan tänkas hjälpa till. Attacken, som varade mer än femton minuter enligt Michael och Kristina, avbryts när en patrull från gränspolisen kommer till platsen. Mina kollegor stannar kvar hos familjen och resten av dagen blir lugn.
På eftermiddagen åker jag till huset för att byta av dem. Under kvällen är det jag och en dansk tjej som står för den internationella delen av den preventiva närvaron, Yehuda Shaul som grundade ”Breaking the Silence”[4], står för den israeliska delen och EAPPIs nära kontakter ´Issa och Badea står för den palestinska delen. Jag bevittnar ett samtal mellan Yehuda och en palestinsk pojke som bor i området. Eftersom de talar hebreiska med varandra förstår jag inte mer än de ord de vill att jag ska hjälpa dem med. Yehuda ber mig översätta ”jämlika” till arabiska och senare ”skillnad” i jämförelsen mellan ideologier hos olika israeler. De få ord jag får säger en hel del om vad de två talar om. Senare diskuterar Yehuda och ´Issa vad för strategi de ska använda sig av i sitt ickevåldsliga motstånd mot Israels ockupation av det palestinska territoriet.
Jag ser stunder av fred. Jag ser människor som väljer det goda, som sätter värdet i andra människor framför landanspråk och som motsätter sig kriminalitet och våld. Jag reflekterar över hur värdefullt det är att Yehuda, som religiös jude och israel, spenderar sin sabbat här och visar solidaritet med familjen som utsatts för aggressivitet. Han representerar en motpol som direkt kommunicerar att våldet inte handlar om judiskhet eller israeliskhet utan om illegitima och kriminella anspråk och praktiker. De kommande dagarna spenderar vi stora delar av vår tid hos familjen Dana. Tyvärr utsätts de för fortsatta bosättarattacker trots den internationella och israeliska närvaron.
