De kommer som vanligt mitt i natten. Den här gången tvingar sig 20 soldater in i huset, tio militärjeepar väntar utanför. Han som de ska gripa har hunnit bli myndig sedan förra gången.
Hon stirrar nyvaken och livrädd på den beväpnade mannen som plötsligt står i hennes sovrum.
– Jag vaknade av ett brak och så stod det en främmande man i mitt rum. Jag var livrädd, jag menar, vad skulle han göra med mig?
Lara Rabi är 16 år gammal och bor i byn Azzun med sina fem syskon och två föräldrar. Hon är glad idag, hon är ledig och har tid att göra läxorna. Och hela familjen är hemma igen.
För några dagar sedan fick de oväntat besök. Laras mamma Elham Khaire Rabi berättar sin historia medan hon bjuder på koppar med sött te i vardagsrummet med blommiga gardiner.
De kom klockan två på natten; jeepar med tungt beväpnade soldater som bröt sig in i huset. Först tog de sig upp på taket där Elham låg och sov bredvid sin 24-årige son Ibrahim. De båda tvingades ner för trappan i sina sovkläder och knuffades ut på gården framför sitt hem tillsammans med fyra av de andra syskonen, den yngsta tio år, och Elhams make. Mellansystern Lara, 16 år, blev kvar sovandes inne i huset.
Bredvid hönshuset nedanför fönstret satte en av soldaterna på Ibrahim en ögonbindel och handfängsel. Där i rabatten fick han stå på knä i en timme blint stirrandes in mot väggen med händerna fast på ryggen. Resten av familjen hindrades att hjälpa honom, de fick stå och titta på några meter bort under ett av avokadoträden.
Elham frågade ”Varför, varför?” men möttes av tystnad och stora vapen som riktades mot henne. Hon berättar att det är andra gången militären bryter sig in i deras hus. Första gången grep de Yazan, då tonåring och minderårig.
Den här gången tvingades han, nu 21 år, att följa med in i huset igen för att sätta på sig kläder och skor. Han hindrades att se med en bindel för ögonen, hans händer låstes samman och han knuffades in i en av jeeparna.
– Jag försökte övertyga dem om att jag måste få gå in och hämta hans medicin för lungorna. De vägrade, trots att jag började gråta, säger Elham och skakar på huvudet.
Jeepen körde iväg. Under tiden hörde de soldaterna härja genom huset. De slog sönder en dator och skar sönder en soffa med kniv. En av dem sparkade upp den innersta sovrumsdörren med sin känga så att det blev ett hål i dörren. Där blev han stående en stund, till synes förvånad, stirrandes på Lara, som vettskrämd stirrade tillbaka under täcket. Så knuffade han ut även henne, genom kaoset i vardagsrummet, ut på gården där nu bara tre av syskonen kunde se henne komma ut.
Som på en given signal kom soldaterna ut ur huset efter ungefär en timme, rättade till sina maskingevär på ryggen, tog av Ibrahim ögonbindeln och handfängslet, och åkte iväg.
Samma natt inträffade samma sak i tio andra hem i byn. Ytterligare tre unga män greps i tre andra familjer. De sitter fortfarande fängslade. Det tog tio timmar innan Elham Khaire Rabi och hennes man till slut fick information om vart militären hade fört Yazan.
Fyra dagar senare sitter Elham i den ännu hela soffan, märkbart lättad att hennes son är hemma igen. Hon skrattar och trugar med mer te. Han kom hem kvällen innan, efter att ha tillbringat tre nätter i två olika fängelser.
– Jag är väldigt glad. Men i mitt hjärta är jag fortfarande rädd att något mer ska hända.
Han blev förhörd i timmar och tvingades skriva under ett papper på hebreiska som han inte kunde läsa. Han fick inte träffa en advokat eller prata med sin familj.
Texten han skrev under är troligtvis ett vittnesmål som består av en lista med namn på personer som militären påstår har kastat sten. När de har det ”beviset” kan de sedan göra nattliga räder och gripa andra pojkar eller män. Det kan också vara ett erkännande att han själv har kastat sten. Det är ett vanligt sätt att få folk att erkänna.
Elham vet inte vad sonen råkade ut för i fängelset eller varför han hade turen att bli släppt så snabbt. Han är inte åtalad för något, såvitt han vet. När han kom hem gick han rakt in på sitt rum och stängde dörren utan att säga ett ord. Det är så godtyckligt att det känns som ett lotteri mer än rättssäkerhet, säger hon.
Vi står ute i trädgården och tittar på platsen där familjen för ett par dagar sedan hölls av militär i sin egen trädgård. Hon pekar på den brunblommiga soffan, som nu står framför hönshuset med innerfodret i trasor.
– Vad tror de att vi har i soffan? Jag sover i den ibland. Tror de att vi sover på bomber?
Bilden: Elham Khaire Rabi framför soffan som blev sönderskuren av soldater. (Foto: Sandra Ahlqvist)
Fakta
Sedan början av Israels ockupation av Palestina 1967 åtalas palestinier i militärdomstol under israelisk militärlagstiftning. Israeler åtalas under civil rätt. Palestinier räknas som vuxna vid 16 års ålder, israeler vid 18 år. Enligt Barnkonventionen är ett barn varje person under 18 år. Användningen av erkännanden på hebreiska är vanlig på Västbanken. (Källa: Palestinian child prisoners 2009, av Defence for Children International)
Under 2013 greps i snitt 199 palestinska barn varje månad. Tre av fyra misshandlades under förhör eller frihetsberövande. 93 % av barn som åtalas för stenkastning döms till fängelse.
Misshandel och kränkande behandling från militären är vanligt även mot fängslade vuxna palestinier. Tortyr förekommer. Utredningar inleds mycket sällan och leder oftast inte till fällande dom.
Varje år hålls drygt 4 500 palestinier frihetsberövade i israeliska fängelser. Av dem hålls ungefär 1 300 personer i väntan på dom. Närmare 200 personer hålls i så kallat administrativt förvar.
