Att vara en minoritet i minoriteten kan innebära en dubbel osynlighet. Människor med funktionsnedsättningar i Palestina möter unika utmaningar, med ursprung såväl i den israeliska ockupationen som i attityder från andra palestinier. Fatima är en av dem.
Fatima tillbringar en stor del av sitt liv hemma, men hade gärna velat vara ute mera. Det stora hindret i livet för henne är transporter. Vägarna i flyktinglägret Shu’fat är inte anpassade till henne alls, och detsamma gäller för både bussar och bilar.

– Folk här tänker inte på att planera så att gatorna blir tillgängliga. De bryr sig inte. Jag träffar henne på Shufaats center för personer med funktionsnedsättning och unga med särskilda behov, tillsammans med den pensionerade läkaren Doktor Salim, som också agerar tolk.
Flyktinglägret i Shu’fat grundades av FN 1964, och har nu funnits i många decennier. PLO investerade stort i infrastruktur i lägret på 70-talet, med rinnande vatten, el och vägar. Det liknar idag en stadsdel, vilken som helst.
På centret i Shu’fat fyller Fatima flera viktiga funktioner. Hon är med och organiserar barnens sommarläger, och håller utbildningar och workshops för att höja medvetenheten om hur trauma kan påverka, inte minst barn.
– Israeliska säkerhetsstyrkor gör ofta räder in i flyktinglägret. De har kastat in tårgasgranater här på centret flera gånger. Jag är inte oroad för min egen säkerhet, men jag bekymras över hur traumat från attackerna påverkar barnens utveckling.
Det är svårt för mig att förstå varför någon ockupationsmakt skulle ha intresse av att kasta in tårgas på center för barn med inlärningssvårigheter, med dagverksamhet för funkisar. Men Fatima rycker på axlarna åt min bestörtning. Det är en del av hennes liv.
Utöver våldet som Fatima möter från den israeliska ockupationsmakten har hon också att hantera attityder från andra palestinier.
– Vårt samhälle måste ändra sin syn på människor med funktionsnedsättningar. Vi är värdefulla och vi bidrar, men många tycker fortfarande att vi inte ens riktigt räknas som människor.
– Hur påverkas du av andras likgiltiga eller nedlåtande attityder? undrar jag.
Fatima ler ett snett, kaxigt leende.
– Jag bryr mig inte om dem. Jag kommer från en dålig situation och gör ändå någonting utav mig själv, för egen maskin. Ett viktigt steg för mig var att sluta använda rullstol för många år sedan. Jag är stolt över att kunna gå själv.
Doktor Salim, som har arbetat på centret i trettio år, skjuter in att han ändå tycker att situationen har blivit bättre. Färre personer med funktionsnedsättning göms undan i hemmen. Det finns en lite större öppenhet och ett lite större intresse för att inkludera dem. Men frågan prioriteras inte. På grund av det ständigt närvarande våldet får civilsamhällets arbete inte möjlighet att fortgå ostört.
Jag frågar Fatima vad hon vill göra i framtiden.
– Läsa mer språk, och ta körkort. Jag vill kunna ta mig fram själv.