Under de tre kommande månaderna kommer jag att arbeta som Följeslagare i Hebron. Utöver mitt dagliga arbete i fält vill jag under denna tid förmedla en realistisk bild av den sorg som ockupationen har fört med sig till staden. Men det jag även vill lyfta fram i mina kommande rapporter är den optimism som finns bland såväl palestinier som israeler om att fred är möjlig. Allahumma antas-Salam wa minkas-Salamu (Gud du är fred och fred kommer från Dig), är en fras som jag ofta får höra när jag pratar med lokalbefolkningen om situationen i Hebron.
I denna rapport vill jag ägna särskild uppmärksamhet åt det jag anser är en av de viktigaste frågorna i konflikten, nämligen barn som lever under ockupation. En av våra prioriterade uppgifter som följeslagare i Hebron är att övervaka vägen till två skolor, Cordoba-skolan och al-Sumud Kindergarten, som ligger på Shuhada Street [1] för att se till att barnen kan ta sig till och från skolan utan våld och trakasserier från israeliska bosättare och militär. Det innebär därför att vi varje morgon och varje eftermiddag bevakar två vägspärrar på Shuhada Street där cirka 180 barn och deras lärare måste ta sig igenom. Vad gäller al-Sumud Kindergarten går 35 palestinska barn där. Barnen är fyra till fem år gamla. Det är påfrestande för dem att passera vägspärrar och stöta på beväpnade soldater och bosättare, som ofta utsätter barnen för trakasserier. [2] Vissa barn har lärt sig att hantera situationen genom att normalisera den, men för många andra är situationen mycket påfrestande.
Dessutom är al-Sumud Kindergarten en av de mest utsatta skolorna i området eftersom den ligger i det som israeliska militären efter oroligheter hösten 2015 deklarerat som stängd militär zon. De palestinier som bor i området måste registrera sig hos den israeliska civiladministrationen [3] för att beträda området och det finns även strikta restriktioner kring vad som får tas in i området. Exempelvis tillåts palestinier inte ta in byggmaterial i området. Att al-Sumud Kindergarten, som öppnades 2013, ännu inte är färdigbyggd är en följd av detta. [4]
Jag ges tillfälle att hälsa på barnen i förskolan. När jag går in i den mycket kyliga byggnaden möts jag av ett trettiotal palestinska barn, ett av barnen är femåriga Bushra. Mitt hjärta fylls av sorg när jag ser Bushra i ögonen där hon sitter, lite ihopkrupen i sin skolbänk med den röda jackan på. Bushra är ett av barnen som jag redan min första dag i fält lagt märke till. Inte för att den röda jackan får henne att sticka ut, utan för att Bushra har en karisma som skiljer henne från de andra. Jag undrar vad hon tänker om att hon måste passera militära vägspärrar för att ta sig till sin förskola. Jag undrar om även Bushra har normaliserat denna orättvisa.
Innan jag lämnar förskolan tittar jag upp mot ingången, som är täckt med stängsel, på grund av att israeliska bosättare kastar in skräp och stenar på skolgården, och reflekterar över Israels ansvar som ockuperande makt att tillgodose Bushras möjlighet att utveckla respekt för sin egen kulturella identitet och för kulturer som skiljer sig från hennes egen. [5]
Skolgården på al-Sumud Kindergarten. Foto: Gazang
