Redan under mina första dagar i Palestina har jag fått se platser och möta människor som tydligt skildrar ockupationens stegvisa expansion och inverkan på lokalbefolkningens dagliga liv. Det är påfallande i Jordandalen hur ockupationen påverkar människor i alla åldrar.
Min grupp verkar runtom Jordandalen och tillbringar mycket tid på vägar placerade mitt bland höga bergstoppar och slående vackra vyer. I Palestina blir det tydligt att skönhet kan bedra och i Jordandalen är det viktigt att känna till huruvida man befinner sig inom område A, B eller C.
Som del av Osloavtalen, undertecknades 1995 en principdeklaration om interimistiskt palestinskt självstyre vilken delade in det ockuperade Västbanken i tre områden; A, B och C. [1] Område A omfattar cirka 18 % av Västbanken och på detta område ska den palestinska myndigheten ansvara för både civila angelägenheter och säkerhetsfrågor. På område B, som utgör cirka 22 % av Västbanken, ska den palestinska myndigheten ansvara för civila frågor medan ansvaret för säkerhetsfrågor ska delas mellan den palestinska myndigheten och israelisk militär. Område C är under full kontroll av israelisk militär och utgör cirka 60 % av Västbanken varav 70 % har designerats för israeliska bosättningar eller israelisk militär. [2]
Jeriko stad är en ö av område A belägen mitt i ett stort hav av område C. Vi reser genom grönskande och rika fält, svårbegriplig skönhet och tusentals dadelträd. Där det är som mest grönskande och rikt, där det blommar i Jordandalens öken, där finner vi kilometerlånga israeliska bosättningar. Bosättningarna strider mot folkrätten eftersom en ockupationsmakt inte får överflytta delar av sin egen civilbefolkning till ockuperat område, sådana handlingar konstituerar krigsbrott. [3]
I al-Hadidiya, en liten by som ligger ett stenkast från en stor bosättning kallad Roi, möter vi Abu Sakr, eller Abdu Rahim Sharat som han egentligen heter, och hans familj som bor på samma land som han förklarar att hans far, farfar och farfarsfar gjort före honom. [4] De bor i tält som biståndsorganisationer skänkt efter att husen familjen tidigare bott i demolerats.
– Eftersom jag är palestinier river de mitt tält. Hade jag varit bosättare hade de byggt mig ett slott, säger Abu Sakr när han beskriver Israels bosättarpolitik.
Abu Sakrs fru Rokaya Amman Baniaoudi förklarar att barnen är rädda och drömmer mardrömmar om soldater och israeliska bosättare. Rokaya är sammanbiten och hennes blick tycks flyktig, som att hon drömmer sig bort till en annan tid och rum. Hon berättar om ett tillfälle i november förra året när soldater kom för att konfiskera en tank och samlade ihop barnen. Parets yngsta son Ezedin, vid tillfället endast ett år gammal, skrek och började kasta sten på soldaterna. Soldaterna kunde inte hålla sig för skratt, Ezedin kunde ännu inte tala men hade redan uppfattat vilka som var familjens fiender, vilka som var ”de andra” och därför skulle få stenar kastade på sig. Ezedins reaktion är ett hjärtskärande exempel på varför ockupationen måste hävas, för båda folkens skull.
Innan vi går avslutar Abu Sakr med att berätta hur rädd han är för hur den nya generationen, som föds in i ockupationens förtryck, kommer att agera utifrån de förutsättningarna. Han menar att när de unga endast kommer i kontakt med israeler i vissa sammanhang finns en risk att det skapas en felaktig bild och understryker vikten av inte skuldbelägga alla israeler för Israels ockupationspolitik.
